Velebit – en familjär förening för alla

Ungdom

IMG_3482Det ”goa tjötet” ska ta Velebits pojkar 05 till Santiago Bernabeu och Stamford Bridge.

December i ett blåsigt Göteborg. Men Hisingshimlen har tagit en tillfällig nederbördspaus så alla myter om det västkustska vädret kan inte bekräftas fullt ut just för stunden.
Några människor syns inte till ute på Hildedalsgatan, men inne i Velebits klubbhus är det fullt liv.
I restaurangdelen har ett gäng herrar tagit plats, eller ”bocciagubbarna” som Larry Liedberg kallar dem.

– De lirar boccia och sitter och snackar året om, säger Larry.

Annons

Han är tränare för P05:ornarna och beskriver klubben som ”familjär”.
Velebit grundades formellt 1964. Under de första verksamhetsåren bestod medlemmarna främst av unga män i 20-årsåldern som kommit till Sverige från Kroatien för att arbeta. Just nu är medlemsantalet cirka 1 200 personer. I den mångkulturella föreningen finns så vitt skilda verksamheter som fotboll, folkdans, handboll, bowling, briscola, boccia och biljard.

”Det goa tjötet”

När Larry Liedberg får frågan om vad som gör just p05-laget unikt tvekar han inte en sekund.

– Unikt är att vi har barn från sju olika skolor. Killarna kommer från Tuve, Kortedala, Kärra, Frölunda. Ja, från många platser i Göteborg. Det är nog inte så vanligt. Många med kroatiskt påbrå söker sig hit med tanke på traditionen – men vi har spelare med alla olika nationaliteter, säger Larry och fortsätter:

– Därför är det jätteviktigt för oss att byta om tillsammans innan träningarna och att duscha med varandra efteråt så att man får det här ”goa tjötet”. Sen så har killarna själva tagit fram ett kontrakt med trivselregler för att alla ska känna sig välkomna. Det fungerar väldigt bra.

IMG_3479

Laget tränar två gånger i veckan och när det högsäsong är det sjumannaspel i en lokal Göteborgsserie som gäller.
14 av truppens 22 killar har tagit sig till Velebithallen för dagens inomhusträning.
En av killarna som springer runt i hallen heter Anes Seferovic, en annan Ludwig Lundin.

– Det bästa med vårt lag är att vi inte toppar, säger Ludwig.

Anes nickar och håller med.
Killarnas drömmar är stora. För Anes, som bär en vit Real Madrid-tröja, är det Santiago Bernabeu som hägrar i framtiden. Ludwig, som är blåklädd för dagen, har siktet inställt på Stamford Bridge.
Ludwig berättar om sitt bästa minne från året som snart är slut:

– Habo cup i Jönköping. Det var jättekul att åka iväg med hela laget och sova över. Det vill jag gärna göra igen, säger han.

”High life”

Velebit har låga medlemsavgifter – endast 250 kronor, berättar Larry Liedberg. Därför måste pengar till resor och dylikt komma in på andra sätt.

– Vi har en föräldraförening med representanter från samtliga lag. Medlemmarna säljer fika på a-lagets matcher, har varit flaggvakter på ett cykellopp och nu framöver ska vi sälja uppesittarlotter, säger han och fortsätter:

– Men det som är bra med Velebit är klubbhuset. Man behöver inte alltid åka iväg. Två gånger om året, en gång på hösten och en gång på våren, har vi läger här i lokalerna. Eftersom klubben äger alla faciliteter så är det bara att boka tid. Då kan vi göra lite vad vi känner för. Vill någon vara i hallen? Varsågod. Vill någon se en film? Kör bara. Man kan tro att det är lite ”high life” när ett 20-tal ungar härjar runt här, men det fungerar utmärkt. Möjligheterna här är fantastiska.

IMG_3476

Oändlig straffläggning

Varje träning har oftast ett tema som ”Spelbar”, ”Driva bollen” eller ”Passning”. Men emellanåt lägger p05-ledarna in en något friare stund där matcher och straffar är det enda som gäller. Dagens träning har varit en sådan. När den sista straffen är slagen ropar Larry att materialet måste samlas in och att a-laget snart kommer.
En av killarna skriker ”neeej”. Någon annan vill ”bara slå en till”.
Velebitkillarna möts av verkligheten. Men hade de själva fått välja hade verkligheten varit en oändlig straffläggning.

Annons

Läsarkommentarer