Framtidsklubben FC Rosengård

Inside

1En samhällsbyggande vd, en stjärna som jagar fler guld – och en talang som ska bli bäst i världen.
MATCH reste till Malmö och besökte mästarklubben.

Klas Tjebbes går försiktigt runt i sina bruna skinnskor. Runt halsen bär han en klubbhalsduk som är knuten och instoppad under en svart dunjacka.

Vd:n småler. Inte för att det är en kylslagen morgon, utan för att vi ”är på rätt sida året”. För att solen visar sig och att tävlingssäsongen snart är här.

Vi står utanför Malmö IP. Längs med de gula träväggarna och de röda tegelväggarna är ett tiotal cyklar parkerade. Inne under sittplatsläktaren ligger FC Rosengårds kansli. Där rör sig personalen i skytteltrafik mellan kaffemaskinen och datorskärmarna.

Klockan är strax efter elva, och ute på konstgräsplanen har de tiofaldiga svenska mästarinnornas träning pågått i 40 minuter.

Detta är Tjebbes dagliga vy, men det verkar som om han precis upptäckt ett paradisiskt smultronställe.

– Det är vackert här, mumlar 54-åringen tyst och nöjt för sig själv.

Mobiltelefonen som han håller hårt i handen plingar till med jämna mellanrum och blicken rör sig mellan den och omgivningen.

Det är mycket att stå i inför säsongen för vd:n som kom till klubben 2014 efter en lång karriär i reklambranschen.

Han antog utmaningen för att föreningen sysslar med mer än bara idrott.

– Den kan göra något större än att bara vinna fotbollsmatcher. Vi är samhällsbyggare, och en av anledningarna till att vi är framgångsrika är förhoppningsvis att vi har något här inne.

Klas pekar mot hjärtat.

– Vi ska ta hand om detta samhället. Det ska bli bra i framtiden.

160216 Rosengårds VD Klas Tjebbes intervjuas den 16 februari 2016 i Malmö. Foto: Petter Arvidson / BILDBYRÅN / kod PA / 91327

”Det får jag erkänna”

Ekonomin har förbättras under hans tid i klubben. Men de sportsliga framgångarna har heller inte varit dåliga – två SM-guld.

– Allt är min förtjänst, säger han och garvar innan han fortsätter:

– Vid första guldet hade jag varit väldigt kort tid i klubben, bara några månader. Andra gången kändes det mer, kändes större. Då var jag med på hela resan. Försäsongen, spelarrekryteringar och alla de bitarna. Plus att vi hade det tufft i fjol.

Att tränaren Markus Tilly blev sjuk och att Ramona Bachman såldes var stora anledningar till att det gick motigt, menar Tjebbes. Han berättar också att det fanns en liten osäkerhet i föreningen under den perioden.

– Vi var i darrning. Jag som vd och hela ledningen ska ta på oss mycket av det. Vi gjorde det inte lätt för spelarna. Budet på Ramona var för bra, vi kunde inte säga nej. Folk undrade säkert ”varför sa de si först, och sedan gjorde de tvärtemot”. Det är vi som sitter i ledningen som ska ansvara för att det ska finnas en trygghet i föreningen. Den tappade vi. Det får jag erkänna och lära mig av.

När nye tränaren Jack Maajgard Jensen kom in började det gå bättre spelmässigt, men de viktiga målen var forfarande få. Klas Tjebbes minns tydligt när allting vände. Och det var, enligt honom, en vänsterbacks första mål för säsongen i den fjärde sista omgången som räddade guldet.

– Hammarby borta. Jag åkte inte med utan kollade matchen på min Ipad. Vi hade bra spelövertag men fruktansvärt svårt att få bollen i nät. När ”Ali” (Alexandra Riley) på ett mycket märkligt sätt trasslade in den i 86:e…

Det lyser i ögonen bakom de runda bågarna. Mungiporna pekar försiktigt uppåt när han tar en liten paus.

– Då kommer jag ihåg att jag tänkte: ”Mmmh, det där kan ha varit nåt”.

Om en timme ska vi möta en ung tjej som gått från drömmar till att nu sitta i samma omklädningsrum som stjärnorna. En 18-åring som har storslagna tankar kring sin fotboll.

Men först tar vi tar oss ut till konstgräsmattan på Malmö IP genom spelargången. Under matcherna står vd:n ibland lutad mot ena väggen i tunneln, ibland är han borta på ståplatsläktaren med klacken.

– Det kan vara jobbigt att sitta ner bland sponsorfolk. Då måste man vara på helspänn och ständigt seriös. Jag gillar lugnet här nere. Här får man en helt annan syn på det hela. ”Det här är fotboll”, liksom.

En av guldlagets stora profiler kom till Malmö inför förra året efter åtta säsonger i Umeå IK. Emma Berglund hörs mest av alla på en possessionövning som från sidan av planen ses av en supporter, en journalist och två fotografer.

Vd:n och den ett år gamla ”skåningen” möts under en vattenpaus.

Tjebbes:

– Vilket väder!

Berglund:

– Ja, det är underbart.

– Nu får du allt lite norrlandsvibbar, du!

– Haha, så är det, så är det.

2

Berglunds svåra beslut

Att lämna Umeå IK som hon tillhörde från 16 års ålder var jobbigt, berättar 27-åriga Emma Berg- lund efter träningspasset som var ”oändligt”, och efter en ”varm dusch” och en ”hastig lunch”.

– Jag har liksom vuxit upp i Umeå. Inte bara som fotbollsspelare utan också som människa. Det var känslosamt att ta det beslutet, men också att fysiskt lämna. Klubben betyder mycket för mig och jag har fortfarande ett sånt där hjärta som hoppas att det går bra för Umeå.

Anledningen till att landslagsbacken fattade beslutet var att hon ville fokusera mer på sig själv och behövde en ny utmaning. Men Berglund er- känner att det fanns en liten rädsla – för något annat än fotbollen:

– Jag var lite halvskraj för ”storstan”. Du vet, sitta i bilköer och sånt där.

Men det var inte ”storstan” som mötte Emma Berglund.

– Jag är förvånad över att det är en väldigt liten version av en stor stad. Det är lätt att ta sig överallt med cykel och inte så många vägar att hålla reda på. Jag åker aldrig vilse. Det gjorde att jag kom till ro snabbt, kände mig hemma direkt.

Hon har nu varit här i ett år. Fjolårssäsongen var fylld av småskador vilket hindrade henne från att prestera på högsta nivå.

– Jag har höga krav på mig själv. När jag kommer in i en ny miljö vill jag prestera redan från början. Men det startade med att jag bröt två fingrar i kvartsfinalen av Champions League (Wolfsburg). Då fick jag spela med skydd. Sedan fortsatte det med en bristning i framsidan, ett finger i ögat och en nästan bruten näsa. Det bara rullade på. Jag fick inte en lugn stund fram till VM. Att inte få vara med fullt ut under en hel träningsvecka påverkade mig ganska mycket. I år hoppas jag att jag kan…

Emma knackar i bordet i konferensrummet tre gånger.

– Ta i trä… hålla mig fräsch.

Med Umeå vann hon tre SM-guld (2006, 2007, 2008), och första året med Rosengård slutade med Emma Berglunds fjärde guldmedalj. Rosengård säkrade det i sista matchen mot Linköping (5–0).

– Det var jättehäftigt. En av anledningarna till att jag kom hit var att jag ville vinna SM-guld igen. Det såg länge ut som om vi inte skulle ta det där guldet, vilket gjorde att det kändes extra speciellt. Det var tungt i mitten på säsongen. Spelare försvann och vi bytte tränare. Det var några saker som var påfrestande och det är klart att man ibland funderade över hur det skulle gå. Men vi pratade inte så mycket om det. Ingen klagade, utan alla bara körde på. Att sedan få lyfta bucklan på det sättet, när det levde hela vägen in i det sista, det är ett minne jag kommer att bära med mig länge.

Efter fyra guld är Emma Berglund bara ännu hungrigare på nya framgångar.

– Nu känner jag mig mer delaktig. De tre första med Umeå var lite ”se och lära”. Jag är en tävlingsinriktad person och vill gå förbi spelarna i andra lag som också har lika många SM-guld som jag. Sedan är vi en professionell klubb med hög ambitionsnivå och vi ska gå långt även i år.

När vi sitter och pratar väntar snart ett OS-kval med landslaget. Slutspelet i Brasilien är det självklara målet.

– Det vore jävligt coolt.

4

”Här kan vi hjälpa till”

Tillbaka på FCR-kansliet tar samtalet med Klas Tjebbes ny fart när han får berätta om ett projekt som betyder mycket för honom. Det kallas ”Boost by FC Rosengård” och är ett arbetsmarknadsprojekt i Malmö med omnejd. Det finansieras av Europeiska Socialfonden (ESF) och görs i samarbete med Malmö Stad, tre grannkommuner, arbetsförmedlingar och Region Skåne. Det sysselsätter fler människor än fotbollen i föreningen.

– FC Rosengård har tidigt insett att idrotten är med och formar morgondagens samhällsmedborgare. Du lär dig att känna dig trygg i ett kollektiv. Att skratta och ha roligt med en boll eller puck. Men också att du måste respektera att det är ”Nisse” som är bäst på att göra flest mål, att det är ”Zecira” som är skickligast mellan stolparna. Idrotten har en fantastisk samhällsbyggarfunktion. Speciellt för oss om man kollar på området Rosengård där vissa föräldrar kanske inte kan svenska, är arbetslösa, inte är inne i samhället. Då blir fotbollen ännu viktigare för barnen. Det finns flera som har tänkt att de kanske ska bli ”Zlatan” i framtiden, men plötsligt är de 19 år, har skitit i skolan och har inget jobb. Då säger de ”du, styrelsegubben, kan du fixa jobb till mig?”. Då var det några, jag var inte med på den tiden, som tänkte ”ja, det kan vi nog. Vi känner ju snubben på bilfirman, vi känner hon som jobbar där och där”. Rosengård ville hjälpa ungdomarna och då kom de på att det går att söka ekonomiska medel för detta. Nu har det vuxit. I dagsläget är det 31 anställda i det som heter Boost by FC Rosengård. Långtidsarbetslösa kräver mycket tid för arbetsförmedlingen, så när de känner att de inte har tid skickar de dem till oss. Här kan vi hjälpa till.

2013-2015 har omkring 760 långtidsarbetslösa ungdomar fått ett fast jobb via projektet. Ytterligare runt 200 personer har börjat plugga med studiemedel.

– Vi har en hitrate på över 50 procent, trots att många inte är anställningsbara.

Vad tror du att detta betyder för hela Malmö?

– Vi var bara svennebananer i hela klassen på 60- och 70-talet. Så är det inte längre. På ont tycker vissa, på gott tycker jag. Men det är det samhället vi har – vi kan tycka vad vi vill. FC Rosengård är förort och innerstad. Pojkar och flickor. Fattiga och rika. Breddverksamhet och Marta. Vi är allt. Vi är det nya Sverige. Och ett bevis på att det fungerar. Det finns många som försöker skrämma oss, de pratar om någon ”systemkollaps”. Det är bullshit. Anstränger vi oss – fungerar det.

160216 Rosengårds VD Klas Tjebbes intervjuas den 16 februari 2016 i Malmö. Foto: Petter Arvidson / BILDBYRÅN / kod PA / 91327

”Billion dollar question”

Tjebbes brinner också för att få fler tjejer att börja spela fotboll. Men hur gör man det på lättaste sätt?

– Det är en billion dollar question. Jag tror att det är viktigt att jobba med idrott i skolorna. Och det gör vi ute i Rosengård. En annan vital del är att det finns kvinnliga förebilder. Stjärnor. Att Malin Baryard-Johnsson finns för små tjejer som vill syssla med ridsport är jätteviktigt. Och att Marta, Emma Berglund, Amanda Ilestedt och Gaëlle Enganamouit finns här i Sverige bidrar mycket. Vi får ibland kritik för att vi värvar spelare utifrån, men jag tycker att vi ska vara glada över att världens femte bästa lag spelar i damallsvenskan. Det betyder att det finns stjärnor för tjejer i Malmö och andra ställen att se upp till. Att små flickor inte tidigare har kunnat drömma om att bli fotbollsproffs tycker jag är patetiskt. Här i Rosengård är alla proffs. Här finns det en dröm att sträva efter.

Vitsiga Marta

Fem minuters bilfärd från Malmö IP ligger Swedbank Stadion. Inne i arenan är Malmö idrottsgymnasium beläget. 18-åriga Andrea Thorisson tar emot oss i entrén. Hon har precis haft matteprov. Vi sätter oss på en svart träbänk.

Hennes vita Stan Smith-skor dinglar fram och tillbaka och hon verkar lite orolig över något.

– Jag chansade mycket på provet eftersom jag varit borta en del. Stort fokus ligger på fotbollen, säger talangen som kämpar med sitt sista år i skolan.

När jag ringer upp två veckor senare är Andrea lycklig.

– Jag klarade det. Allt gick bra. Så skönt!

Thorisson började spela fotboll i BK Vången i Oxie utanför Malmö och gick som tioåring till det som då hette LDB Malmö och nu är FC Rosengård. Då var hon striker, men nu är hon en kvick och stark yttermittfältare. Ifjol debuterade hon i damallsvenskan mot Umeå, vann SM-guld med f19 och i december skrev hon på ett lärlingskontrakt med a-laget.

– Det var skitnajs. En riktig ära och en bekräftelse på att det har gått bra.

I sedvanlig ordning kryllar det av världsstjärnor i årets a-lagstrupp. Andrea berättar hur det är att sitta i samma omklädningsrum som dem:

– Det är obeskrivligt. Man har kämpat så hårt och äntligen får man chansen att träna med såna här profiler. Det bästa är att man lär sig så mycket av dem. Men ibland kan man sväva iväg. Jag och min kompis Hanna Persson snackade med varandra. Då sa vi: ”Shit, vi har vetat vem Marta är hela livet. Nu sitter vi i samma omklädningsrum”.

Men framtidslöftet nämner också att Marta inte bara är en superstjärna, utan också en rolig figur.

– Hon är lite galen. Ibland känns det som att hon är i min ålder. En skitgo människa. Hon gör en alltid på bra humör när hon dansar, sjunger och kör vitsar.

Vitsar? 

– En gång drog hon den om Maria. Har du hört den?

Maria? Nej.

– Den går typ så här: ”Marias pappa har fyra döttrar. Den första heter Lelle, den andra Lol, den tredje Lillie. Vad heter den fjärde?”. Då chansade alla i rummet på L-namn, men hon heter ju Maria.

Haha.

5

”Om tio år är jag bäst i världen”

Förutom ett a-lagskontrakt med FC Rosengård har Andrea Thorisson, vars mamma kommer från Peru och pappa från Island, 17 landskamper med isländska ungdomslanslag på cv:t. Men hur gick det egentligen till när det isländska förbundet tog kontakt första gången?

– Jag var med på en cup med LDB vid tolv års ålder. Där spelade vi mot ett isländskt lag i gruppen. Jag var nervös för att de var islänningar, men jag gjorde en av mina bästa matcher i turneringen. Före matchen sade jag ”snacka inte med dem” till min pappa. Han är alltid nyfiken när han har sina islänningar runt om sig. Men han struntade i det, han ville snacka med ”sitt folk”. Jag märkte under matchen att alla tjejer ”blickade mig”. Så jag frågade farsan efter matchen om han hade snackat. ”Ja, det har jag”, svarade han bara. Men det var bara bra i efterhand, berättar Andrea och fortsätter:

– Deras tränare fick reda på att jag har isländskt påbrå. Sedan kontaktade han det isländska förbundet och sade att ”det finns en isländsk spelare i samma klubb som Sara Björk Gunnarsdóttir och Thóra Helgadóttir. Hon heter Andrea. Det är allt jag vet”. Efter det tog Island kontakt med Sara och Thóra som fick leta efter mig. Sedan kom Thóra och överraskade mig på min födelsedag. ”De vill att du ska komma och träna när det blir aktuellt för er 98:or”, sade hon. Det var skitkul.

I november förra året deltog hon även på ett svenskt landslagsläger för tjejer födda 97 och 98 på Bosön, men vilken nation hon skulle vilja representera i framtiden kan hon inte svara på just nu.

– Jag vill spela för båda. Vilket som vore hur stort som helst. Det landslaget jag blir kallad till går jag till. Men det har alltid varit en dröm att få spela med min lagkamrat Sara Björk Gunnarsdóttir på Island. Vi får se om några år. Men Sara har sagt att de har frågat om mig, och hon har pressat mig på vilket landslag jag ska välja. ”Ja du, vi får se”, svarade jag, haha.

Om landslagsframtiden inte är bestämd, så är målet med fotbollen utstakat.

– Jag vill bli…

Hon tittar bort och är tyst i två sekunder.

– Bäst i världen. Eller, alltså det är klart att jag vill bli det. Bäst i världen.

Hur lång tid tar det?

– Tio år.

Så om tio år…?

– Ja, så får det bli. Då spelar jag i franska ligan för PSG, eller i tyska för Wolfsburg och är bäst i världen. Det är mitt mål.

Text Sebastian Laneby
Foto Petter Arvidson, Bildbyrån

Läsarkommentarer