INSIDE AIK

Inside

AIK  Inside grovval_27Förra året googlade svenskar mer på AIK än på FC Barcelona. MATCH hängde med Sveriges färgstarkaste klubb i två dagar – och hörde att de ska bli galnare, kände på nya nationalarenan och såg sportchefen sätta spelarna på plats.

Robin quaison kommer först. För två dagar sedan var 19-åringen i Thailand, gjorde mål och fick rubrikerna när svenska landslaget vann finalen i King’s Cup. Idag är han första spelaren som kommer till träningsanläggningen Karlberg för en vanlig försäsongsdag med AIK. Några minuter senare kommer Niklas Backman, en annan av AIK-spelarna som är tillbaka från landslagets januariturné. Backman stoppas av chefstränaren Andreas Alm, som skämtar om att försvararen har blivit solbränd och undrar hur han mår efter sex-timmars-tidsomställningen.

– Jag vaknade klockan sex imorse. Men jag somnade halv tio igår, så det är lugnt, svarar Backman och går mot matsalen.
Som vanligt samlas truppen vid halv nio och äter frukost tillsammans före förmiddagsträningen. I ena änden av matsalen står ett 30-tal stolar prydligt uppradade framför en projektorduk där Alm har sina genomgångar. Förbundskaptenen Erik Hamrén hade tagit ut fem AIK-spelare till januariturnén, som endast innehåller spelare från de skandinaviska ligorna och amerikanska MLS. Förutom Quaison och Backman var Daniel Majstorovic, Martin Lorentzson och Alexander Milosevic med i Thailand. Av ”Gnagets” allsvenska konkurrenter var bara Malmö FF i närheten av att ha med lika många spelare.
Senaste tre åren har klubben med flest spelare i januariturnén vunnit SM-guld tio månader senare. Det kommer Andreas Alm inte att säga någonting om på mötet före träningen. Han kommer däremot att gapa om vilka språkkunskaper som finns i truppen.
Spelarna har förflyttat sig från matborden till raderna av stolar i änden av matsalen. Det mumlas och skrattas. Längst fram står Andreas Alm med ryggen mot spelarna och tittar koncentrerat på sin dator. Plötsligt vänder han sig om och ler.

– Okej! säger Alm bestämt.

Det blir tyst.

– God morgon. Först och främst, välkomna tillbaka ni fem som var på landslaget. Vi hade flest spelare med i truppen, riktigt bra. Över huvud taget är allt jag har sett och hört positivt. Ni gjorde bra ifrån er, tre spelare fick debutera, ni vann turneringen och ni har fått spela match. Kul!

En förändring Andreas Alm har genomfört är att tränarna ska försöka prata mindre inför hela spelartruppen. De vill inte vara ett lag som pratar om saker, de vill vara ett lag som gör saker. Mötet övergår snabbt i en mer praktisk och lättsam fas. En lottning ska avgöra vilka spelare som ska vara ”reseledare” under det tre veckor långa träningslägret i USA som de åker iväg på om ett par dagar. Reseledarnas uppgift är att berätta för lagkamraterna om städerna Portland och Ventura, som de kommer att bo i. Lottningen blir en uppvisning i hur många spelare med olika bakgrund det finns i truppen. Mellan skratt och hejarop dras fyra spelare: en egenfostrad 17-åring, en landslagsmeriterad kroat, en 28-åring från Södertälje med sen utvecklingskurva och en nigerian som blev utfryst i Djurgården. Alla verkar se fram emot att se Christian Kouakou, Ivan Turina, Martin Lorentzson och Kennedy Igboanike som reseledare. I stimmet efter att sista namnet är presenterat ropar Andreas Alm:

– Franska, svenska, kroatiska och engelska! Vi kan köra på alla språk!

Vad ska ett lag som haft det bästa försvarsspelet och varit med i guldstriden de senaste två åren göra för att bli svenska mästare 2013? Utifrån vad Alm säger på genomgången den här januarimåndagen är ett av svaren på frågan: Med hjälp av galenskap. Han berättar att de har tränat på djupledsspel när landslagskvintetten har varit borta och frågar mittbacken Per Karlsson på vilket sätt det ska vara annorlunda i år. ”Pertan” funderar i några sekunder och svarar sedan:

– Vi ska vara galnare.

Alm fortsätter:

– Galna, okej. Vad innebär galen, då? Att om man har en procents chans att få bollen, om bollen kanske kommer mot en i djupled, så springer man 100 procent ändå. Galenskap. Så länge chansen finns så går vi. Alltid framåtlutade.

Annons

Bangura visade svaghet

Spelarna har bytt om och åkt i minibussar till en av alla konstgräsplaner på Skytteholms IP för att träna. Bredvid planen står en skäggig man i tjock dunjacka och rejäla vinterkängor. Björn Wesström har sett många försäsongsträningar och vet vilka kläder som skyddar honom från minusgraderna och den isande vinden. Han gör sin 17:e säsong i AIK. Genom åren har han haft en rad olika roller – bland annat pojklagsspelare, ungdomskonsulent, sportchef och a-lagstränare. Idag är han chefsscout och ligger bakom hur truppen ser ut.

Ingen missade antagligen att den före detta SVT-profilen Bosse Hansson kritiserade hur AIK:s trupp såg ut förra säsongen. Hansson beklagade sig över att ghananen Kwame Karikari skulle bytas in i matchen mot Gefle genom att säga ”Nej, inte en svarting till”. Eftersom Hansson hade gått in hos sin vän i Radiosportens kommentatorshytt för att värma sig hördes orden i deras webbsändning. När han sedan fick stå till svars för sitt rasistiska ordval valde han att inte be om ursäkt.
Björn Wesström pratar om AIK:s trupp under nästan hela träningen utan att nämna hudfärger. Han pratar däremot en del om kontinenter och värdet av var spelarna har vuxit upp.

– Nu har vi åtta utlänningar. Bara fyra av dem är från Afrika, resten är från andra delar av världen. Celso Borges är från Costa Rica till exempel och vann centralamerikanska mästerskapen med dem igår. Vår trupp är inte så Afrikainfluerad som många vill säga, säger Björn Wesström.

På pappret är truppen uppdelad i tre grupper och idén är att fördelningen i grova drag ska se ut så här: 50 procent av spelarna ska vara uppflyttade från AIK:s egna led, 25 procent värvade från andra svenska klubbar och 25 procent hämtade från utländska klubbar. Försvinner en spelare är tanken att han ska ersättas med en ur samma grupp. Björn Wesström förklarar:

– Den dagen vi säljer Viktor Lundberg flyttar vi upp en ny egen produkt. Den dagen vi säljer en utländsk spelare fyller vi på med en ny utlänning. Det är idén.

Framför oss lunkar Henok Goitom och Daniel Majstorovic förbi. Av olika skäl är de slitna och joggar istället för att vara med på övningarna. Båda kom till AIK i somras efter att ha spelat utomlands i tillsammans 17 säsonger. Förutom internationell rutin bidrar de med ett mjukt värde som AIK värdesätter.

– Majstorovic är från Övergran/Bålsta och Henok är från Husby. Den typen av kopplingar vill vi vara väldigt tydliga med i vår identitet. Vi är härifrån. Vi ska ha en majoritet av spelare som är från Stockholmsområdet. Det är viktigt för vår rekrytering och på alla sätt. Alexander (Milosevic) är uppvuxen i Rissne, (Martin) Mutumba i Rinkeby, Robin (Quaison) i Kista. Den typen av spelare blir någon form av ambassadörer för AIK i sitt eget område och det är fantastiskt för oss. Det blir Henok och Majstorovic också, även om de har varit utomlands en sväng.

Fram till för bara några dagar sedan klassades AIK som favoriter till att vinna allsvenskan. Då presenterade Elfsborg att de kommer att låna den förre AIK-spelaren Mohamed Bangura från Celtic hela säsongen, och många förhandstips ändrades till att Boråsklubben kommer att försvara SM-guldet. Den omtalade utlåningen får Björn Wesström att uppmärksamma en svaghet i truppgruppen ”utländska spelare”.

– Det kanske är ett tecken på hur det funkar med den kvoten. Även om de får vara med och ta del av en stark identitet som AIK:s, så blir tiden hos oss inte mer än ett bra minne. Viktor Lundberg, som är uppvuxen här, hade aldrig gjort på det sättet. Det är skillnaden.

AIK  Inside grovval_3

För alla – på gott & ont

Under träningen kommer en tanig ung man fram till Björn Wesström. På huvudet har han en svart mössa med AIK:s klubbmärke, men huttrar ändå av kylan.

– Hej. Jag vill bara kolla hur det är med Robins kontrakt.

Supportern hinner knappt prata till punkt innan svaret kommer.

– April 2014.

Han tackar för informationen och går iväg för att fortsätta följa träningen. Anledningen till att han undrar över Robin Quaisons kontrakt är att en tidning har skrivit att det går ut tidigare än så.

– Jag vet inte varifrån de uppgifterna kommer. Ibland säger spelarnas agenter så för att få igång rykten, säger Wesström.

Några veckor senare skriver Quaison på ett nytt kontrakt till sommaren 2015. Ett 20-tal personer kommer förbi Skytteholm för att se träningen, där det inte blir mycket roligare än när Kenny Stamatopoulos och hans målvaktstränare Lee Baxter under en vattenpaus skjuter pressade utsparkar till varandra som den andre ska ta emot med en hand.

– Man hade kunnat göra ett specialreportage om Baxters tillslag, säger Wesström.

Andreas Alm väljer ofta att låta någon av sina assisterande tränare – Nebojsa Novakovic och Christer Swärd – ha mer framträdande roller än honom under övningarna. Alm erkänner gärna att han är en av de allsvenska huvudtränarna med minst antal minuter som tränare i ett elitlag och att han därför använder sina tränarkollegors kompetens i många lägen för att själv utvecklas.
Några åskådare låter sig besegras av minusgraderna och går härifrån efter en stund, andra inte. Flera av dem kommer att vara här och se morgondagens träning också.

AIK är Sveriges största idrottsförening sett till antalet medlemmar. Då räknas även klubbens andra avdelningar in (bandy, boule, bowling, golf,handboll, hockey och innebandy). Många anser också att AIK är den svenska klubb som har flest anhängare. Sådant kan vara svårt att mäta, men en siffra som har figurerat i olika sammanhang är att 400 000 svenskar har AIK som favoritlag.
Vad som går att mäta är vad människor googlar på. Och 2012 var AIK det idrottslag som svenska folket hade gjort flest sökningar på. Näst flest hade Arsenal. Trea var IFK Göteborg.
Den som är störst har alltid många fiender. Redan på 1930-talet startades föreningen ”AIK-hatarnas vänner” som har en livlös råtta med en kniv i ryggen som emblem. Och facebook-sidan ”Alla vi som hatar AIK” har över 90 000 gillamarkeringar. En del i förklaringen till hatet kan vara att det finns huliganer som har ägnat sig åt bråk och skadegörelse i samband med AIK:s matcher.
Björn Wesström drar en parallell till Inter, som grundarna döpte till Internazionale för att de ville vara en klubb som skulle acceptera utländska spelare lika mycket som italienska.

– När Inter vann Champions League 2010 var det snack om att de var Internazionale, det internationella laget med spelare och fans i hela världen. Någonstans då slog det mig att vi också har något i vårt namn. Vi heter Allmänna Idrottsklubben. Vi är för allmänheten. Vi är för alla. Om du har 400 000 fans, mer än fyra procent av Sveriges befolkning, betyder det att alla typer av människor finns i den gruppen. Vi har ingen standardmall för hur en AIK-supporter ska se ut eller vara. Vi är för alla, på gott och ont.

Det känns som att det krävs en viss karaktär för att spela i AIK, med tanke på alla supportrar och mediabevakningen. Vad krävs för att klara av det?

– Du måste bli medveten om hur det funkar, så att du inte blir förvånad, upprörd, ledsen eller för glad när det händer saker runt klubben. Du behöver hitta en balans i det också. Jag vet inte om det kallas mental tuffhet eller något sådant. Någon form av tuffhet som gör att man klarar av att hantera yttre uttryck samtidigt som man presterar.

Vad har en typisk AIK:are för egenskaper?

– Det är det som är styrkan. Det finns igen standardmall, utan variationen av egenskaper är det som är AIK. Martin Mutumba visar på sitt sätt vad som är AIK för honom. Han vågar, orkar och dribblar ända till 94:e minuten även om folk tänker ”Vad fan håller han på med?!”. Men det är hans grej. Han gör det och han står för det. Per Karlsson försvarsnickar på sitt sätt från minut ett till sista minuten och gnäller inte om han hamnar på bänken.

Att så många på ett eller annat sätt bryr sig om AIK gör att klubben jobbar under speciella förhållanden. I jämförelse med Bangura-affären blev det inga ”bomb-rubriker” när Elfsborg i höstas gjorde klart med Häckens mittback Tom Söderberg på fri transfer, trots att båda klubbarna hade en guldstrid framför sig. När det går bra pratas det om AIK-hybris som en sorts positiv katapult. När det går dåligt kan det bli som det blev i slutet av 2008. Efter att ha bytt tränare fyra gånger på tre år hade Rikard Norling blivit en långsiktig lösning. Norling hade tagit upp Gnaget i allsvenskan igen och sedan lett laget till tre raka topp5-placeringar. Men det fanns en stor konflikt i tränarfrågan: Styrelsen var inte nöjd med två raka femteplatser och ville byta tränare. Hos supportrarna var Norling så populär att de ville ha kvar honom. Det som hände efter säsongen 2008 beskrivs bäst som en cirkus. Allt slutade med att Norling, vd:n Charlie Granfeldt och sportchefen Ola Andersson (även känd från Viasat-studion) fick sparken eller avgick – samma dag. Samtidigt stod supportrarna fast vid sitt beslut att inte köpa några årskort förrän de hade fått ett slutgiltigt besked om hur organisationen skulle se ut 2009. På kvällen satt Björn Wesström i krismöte på Karlberg tillsammans med Per Bystedt. När de skulle tillsätta alla olika poster kring a-laget tog de tog fasta på en mening som Bystedt sa och som förklarar deras filosofi idag: ”AIK ska inte ha en messias, AIK ska ha en religion.”

– Det är klart att man kan ta in tränare som gör sin grej och bygger saker från sin egen identitet och utifrån hur han vill att saker ska se ut. Men AIK funkar inte på det sättet. AIK har sin egen identitet, som bygger på en massa olika värden som inte en enskild person kan komma in och förändra. Därför blir det en väldigt kortsiktig lösning att ta in en extern tränare. Därför har vi valt att internrekrytera så mycket som möjligt.

Sveriges nya nationalarena

På väg tillbaka till Karlberg från träningen svänger vi förbi Sveriges nya nationalarena och AIK:s nya hemmaplan tillsammans med Nebojsa ”Nesh” Novakovic och anfallaren Viktor Lundberg. Båda har väldigt speciella minnen från den gamla arenan – Råsunda.
Novakovic lobbade in 1–0 mot Barcelona i Champions League 1999. Barça vände och vann med 1–2 på Råsunda, men målet blev ändå legendariskt. På den tiden spelade Viktor Lundberg i AIK:s p8-lag och hade affischer med ”Nesh” på väggarna i sitt pojkrum ett stenkast från Råsunda. Han hade såklart ingen aning om att han 13 år senare skulle göra AIK:s allra sista allsvenska mål på samma arena.

Inne på Friends Arena får vi stanna vid receptionen. Det krävs en anställd guide eller ett passerkort för att komma in. Medan vi väntar berättar ”Nesh” om att han blev förvånad över vilken kroppsdel hans svenska lagkamrater hade ont i efter matcherna.

– När jag spelade klagade mina medspelare ofta på att dom hade ont i benen efter matcherna. Då sa jag sa att jag hade ont i huvudet, säger han och tillägger:

– Eftersom jag tänkte när jag spelade.

Efter några minuter kommer vår guide och vi kan gå in. Här är det behagligt varmt tack vare att ett gigantiskt tak är fördraget ovanför planen. På planen finns inget gräs, bara hårdpackad jord, trots att det bara är drygt en vecka till Sverige ska möta Argentina här.

– Som ni ser har vi inte något gräs här just nu. Gräset skördas i Frankrike just nu och kommer att köras hit med hjälp av 25-30 långtradare, säger Malin Sparf Rydberg, kommunikationschef på Friends Arena.

Det är lätt att prata om fördelar med arenan. Den är av högsta internationella klass och ger hyresgästen AIK möjlighet att tjäna mer pengar på sina hemmamatcher än tidigare. Novakovic menar också att det är lättare att locka till sig spelare när man kan erbjuda dem att spela på naturgräs. Men arenaflytten innebär också att de måste fylla tomrummet efter 75 år på Råsunda.

– Jag har spelat och varit tränare på Råsunda, men det finns människor som föddes till AIK:are och aldrig har missat en hemmamatch, oavsett väder. För dem har det alltid varit AIK och Råsunda. Många hade haft samma sittplats i flera år. Nu finns inte den stolen där längre. Därför var det väldigt känslomässigt när Råsunda revs.

Även om klackens sektion fortfarande heter Norra Stå ska en ny historia sittas, sjungas och hoppas in.

– Det satt mycket i väggarna på Råsunda och det kommer att ta tid innan det blir samma sak på Friends. Men jag tror inte att det kommer att vara några problem, säger Viktor Lundberg.

När Lundberg jämför AIK:s klack med andra liknar han det vid att åka bil.

– En vanlig match är som att hoppa in i en snabb bil och glida runt i stan. Det är en skön känsla, liksom. Men när du kommer in här tror jag att det kan bli som att trycka på allt som går på motorvägen. Våra fans trycker ju på hela tiden.

NY bilbild nr6 lite hoÃàgre

Goitom vill göra något stort

Tillbaka på träningsanläggningen möts vi av spelare som redan har duschat och är på väg hem. Kenny Stamatopoulos byter några ord med städaren Lars Lilja på grekiska innan han går ut genom ytterdörren. Kennys arbetsdag är slut. Lars fortsätter att städa.

– Att gå här bland killarna och ha kul är en liten pojkdröm som går i uppfyllelse, säger Lars, som älskar Grekland och pluggar grekiska.

Han fortsätter:

– Min chef är megagnagare. Det är jag också, men för honom är AIK religion. Det finns ju de som tycker att en AIK-torsk är värre än morsans begravning. Riktigt sådan är inte jag. Men när ”Tjerna” gjorde 2–1 (i guldmatchen mot IFK Göteborg) 2009… då grät jag. Det var för stort för mig.

För honom är försäsongen värsta tiden på året på grund av de små gummikulor från konstgräsplanerna som spelarna drar med sig till anläggningen.

– Det är ju flera miljoner kulor och tar världens tid att suga upp. Men vi fixar det, vi har ju 40 år i branschen, säger han och ler.

Henok Goitom gäspar när han kommer gående från omklädningsrummet. Han ser fram emot att åka hem och sova, trots att klockan bara är två. Under sina år i Spanien lärde han sig att tycka om att ta en siesta.

– Det är perfekt. Man sover någon timme på dagen, så är man pigg de timmarna på kvällen när man hittar på saker med kompisar eller är med familjen.

För några år sedan gjorde du tio ligamål på en säsong för ett bottenlag i La Liga. I höstas gjorde du ett mål på nio matcher i AIK. Det är många som har högre förväntningar på dig den här säsongen.

– Det ska folk ha. Det viktigaste ordet för mig här är anpassning. Jag menar, jag spelade i Spanien i åtta år och att då komma till allsvenskan… det är en helt annan liga, med ett helt annat tänk. Då är det viktigaste att anpassa sig så snabbt som möjligt. Matcherna i höstas var väldigt nyttiga för mig och det är perfekt för mig att försäsongen är så lång som den är. Jag har förväntningar på mig själv också. Vi siktar på guld och vill du vara med om något stort måste du göra något stort själv.

Här finns spelare med många olika nationaliteter och bakgrund. Någon är drillad i en akademi, en annan har spelat mycket streetfotboll, en tredje fick sin fotbollsfostran utomlands. Hur får ni ihop en helhet?

– Det är en formel du måste ha. Jag menar, första året jag var i Murcia hade alla andra i laget spelat i Spanien ganska länge, så det var bara jag som behövde anpassa mig till spansk fotboll. Då var det ganska enkelt, eftersom jag bara behövde titta på alla andra och göra likadant. I AIK här blir ju problemet att det är olika grupper hela tiden. En grupp som är från Sverige-Sverige, några är som mig och är från Sverige men har spelat mycket utomlands, en grupp är från Sydamerika och så vidare. Jag tror att (Andreas) Alm tittar mycket på vad alla är bra på och får folk att förstå vad varje spelare är bra på, så att de andra kan anpassa sig till hans egenskaper när han har bollen.

Sportchefen vs Spelarna

Från ett runt bord i matsalen hörs ett vrål.

– Vad är det för jävla kort!

Vi är inne på vår andra dag med AIK och efter förmiddagsträningen har spelarna några fria timmar. Nils-Eric Johansson, Martin Lorentzson, Kenny Stamatopulos och Niklas Backman ägnar tiden åt att spela hjärter.

– ”Robban” (Åhman-Persson) och ”Pertan” (Per Karlsson) brukar också vara med. Eftersom det bara kan vara fyra spelare klunsar vi om vilka som får vara med. De två som kommer sist får inte vara med i nästa omgång, säger Lorentzson.

Greken Stamatopoulos hade inte spelat hjärter innan han kom till Sverige och AIK för tre år sedan.

– Det har kostat mig mycket pengar att lära mig det, säger han och skrattar.

Upplägget är att den som kommer etta får 200 kronor av den som kommer sist. Den som kommer tvåa får 100 kronor av den som kommer näst sist. I sofforna precis utanför matsalen ligger ett gäng och sover. Henok Goitom är förstås en av dem. Snart är alla vakna och mitt i en livlig och skämtsam diskussion om vem som kommer från den tuffaste Stockholmsförorten. Nabil Bahoui – nyförvärvet från Brommapojkarna – står på sig för att få hans uppväxt i Bredäng att framstå som hård. Sportchefen Jens T Andersson är med i diskussionen och tar ställning för Uppsala, där han växte upp. Spelarna har svårt att ta Uppsala på allvar eftersom det inte tillhör Stockholm, men Jens har ett trumfkort. Han vet att flera spelare gillar hiphopgruppen Labyrint, men spelarna vet inte om att delar av gruppen kommer från Uppsala och att deras låtar ofta handlar om hur det var att växa upp där.
Diskussionen fortsätter samtidigt som fler och fler spelare ställer sig runt sofforna. Mellan okontrollerade skrattattacker försöker Alexander Milosevic att berätta för alla vad som har sagts.

Någon försöker göra en poäng av att han hade en hård uppväxt för att hans mamma var lågavlönad simlärare. Det köper inte sportchefen.

– Vet du vad de tar för en simlektion nu för tiden? Jag var där med mitt barn förra veckan och de tog 700 spänn i timmen! säger Jens och fortsätter:

– Gå in i omklädningsrummet och lyssna på Labyrint istället för att sitta här och tro att Bredäng, Rissne eller Solna är tuffare än Uppsala.

Diskussionen är stängd. Jens går därifrån med ett leende på läpparna. Senare förklarar sportchefen vad det var som hände.

– Det där var jargong. Även om det kanske inte lät så hela tiden, så handlar det väldigt mycket om respekt och kärlek. Spelarna står upp för sitt ursprung och jag står upp för mitt ursprung. Man ska komma ihåg att många spelare är runt 20 år. Jag tror att de uppskattar när jag bjuder på den typen av diskussioner, säger Jens T Andersson.

Kan det inte vara komplicerat att ”vara kompis” med en spelare ena dagen och ta ett obekvämt beslut om hans framtid nästa dag?

– Jag väljer att kalla det för det ärliga ledarskapet. Det innebär att jag är den jag är hela tiden. Sen har jag inga problem att skilja på sak och person. Jag uppskattar våra spelare och diskussionerna om våra ursprung är ljusglimtar i min tillvaro. Men jag har inga problem att fatta beslut som är tuffa för både mig och spelarna, eftersom då handlar det om en sak och inte om en person.

Alms 100 saker

När det är lugnare sätter vi oss i samma soffor med Andreas Alm. Chefstränaren pratar om att han ska prata mindre i år. Individuella samtal ska han ha minst lika många och långa, men genomgångarna inför hela gruppen ska bli ännu kortare.

– Även vid matchgenomgångar tror jag att mycket av det jag säger är ett pålägg man inte alltid måste ha. Det funkar lika bra att vara sparsmakad många gånger, säger Alm.

Inför matchgenomgångarna samlar tränarteamet alltid på sig ungefär 100 punkter om motståndarna. Beroende på en rad olika saker bestämmer tränarna sedan vilka punkter de ska presentera för truppen. Under höstsäsongen presenterades oftast väldigt få punkter. Inför hemmamatchen mot PSV Eindhoven i Europa League var det ännu färre.

– Då hade vi i stort sett inte ens någon matchgenomgång, eftersom vi hade gått igenom det på träningen innan och hade haft tätt matchande hela hösten.

Har ni tagit upp alla 100 sakerna någon gång?

– Mot Napoli borta tror jag att vi tog upp alla 100 sakerna.

Det är intressant…

– Du tycker ju att det är intressant utifrån resultatet (0–4). Jag är inte säker på att det alltid hänger ihop med resultatet. Den gången upplevde jag att vi tog upp för många saker. Jag ville nog att spelarna skulle få veta allt och sedan sålla själva. Men jag tror att det är bättre om jag sållar. Oftast i alla fall.

Den där matchen mot PSV vann AIK med 1–0. De höll alltså nollan mot det lag som – när det här magasinet gick till tryck – ledde holländska ligan och hade gjort i snitt 3,4 mål per ligamatch.
Försvarsspelet har varit Gnagets signum senaste två åren. Andreas Alm är som spelare kanske mest känd som anfallare i AIK, men när han först värvades till allsvenskan var han tänkt som försvarare i Hammarby.

– Där spelade jag vänsterback, sedan blev jag central mittfältare och till slut forward. Så jag tycker att jag kan alla positioner, säger han och ler.

Alm menar att han – och några av hans företrädare – har byggt vidare på Stuart Baxters arv. Under två av Stuarts säsonger i AIK i slutet av 1990-talet släppte de in totalt 29 mål på 52 matcher i allsvenskan.

– Försvarsspelet är en tradition. Rikard (Norling) tog hand om det. Micke (Stahre) tog också hand om det och gjorde AIK till bästa försvarslaget 2009. Nu är vi stolta över att två år i rad ha varit det bästa laget defensivt. Det jobbar vi fortfarande stenhårt för att vara. För oss är försvarsspelet inte en grej för backlinjen och målvakten, utan när vi har bollen är alla anfallsspelare och när vi inte har bollen är alla försvarsspelare. Det håller vi högt, säger han och fortsätter:

– Vi har varit skickliga på att se till att motståndaren får väldigt lite tid med bollen. Framförallt med bollen vid fötterna och blicken upp. Vi har sett till att om han har bollen har han också blicken på bollen. Det gör att intressanta saker som fria ytor, var målet står, vart hans medspelare löper eller var vi som motståndare står inte finns i synfältet tillräckligt länge. Det är sånt vi jobbar med.
Ibland märks det tydligt att Andreas Alm har arbetat som journalist. Som när han kommer med några förslag om intressanta saker att skriva om. Till exempel att de har förändrat sitt sätt att rekrytera spelare.

– Vi har gjort en ekonomisk och sportslig resa de senaste åren. Efter att vi vann 2009 var förstås allting till synes bra. Men efter att vi höll på att åka ur 2010 var det jävligt tajt. Det var ju knappt att vi hade råd att ta in Teteh Bangura. Men i och med försäljningarna av  Teteh och Mohamed och att vi spelade Europa League i höstas har vi hamnat i ett annat läge.
Ändå har spelare som AIK varit intresserade av gått till andra klubbar. Deras enda värvningar till den här säsongen är två kontraktslösa spelare.

– IFK Göteborg tog Ludwig Augustinsson, han gick inte till AIK. Elfsborg tog Mohamed Bangura, han gick inte till AIK. Så även om vi har en bättre ekonomi och det finns pengar, så har vi valt att göra det på ett annat sätt än AIK har gjort någonsin tidigare. Vi har inte sålt för 20 miljoner och köpt för 30 miljoner, utan det har gjorts på ett annat sätt, säger Alm.

Majstorovic & hjulet

35-årige Daniel Majstorovic kan beskriva vad det är som gör AIK intressant för en mittback med över 50 landskamper. Han har varit iväg med Ivan Turina under de lediga timmarna. När Majstorovic har hängt av sig ytterkläderna ställer han sig och stretchar mot en vägg.

– Jag känner mig lite stel i vaden. Vi har ju varit i Thailand, flugit mycket och bytt mycket underlag senaste tiden. Jag är ju fortfarande inne i en uppbyggnadsfas också, så det hade varit konstigt om jag inte känner någonting, säger Majstorovic.

Han har mycket uppbyggnad bakom sig. Fyra månader före EM i Polen/Ukraina var han självskriven i svenska landslagets startelva och var på väg att vinna skotska ligan med Celtic. När EM startade hade ”Maestro” visserligen blivit skotsk ligamästare, men han var också långtidsskadad och hade sett sitt kontrakt med Celtic gå ut och skrivit på för AIK istället.

– Det är lite intressant att många gillar att tycka och tänka om AIK. Det är ett gott tecken på att klubben är med i toppen i Sverige. Någonstans vill jag vara med och ta AIK ett steg till och bli ledande på alla plan. När jag satt med Jens (T Andersson) i Skottland kände jag att det är dit klubben vill.

Om han varit skadefri och förlängt kontraktet med Celtic hade han kunnat spela mot Barcelona och Juventus i Champions League. Istället har han fått rehabträna och ställa in siktet på att ta tillbaka sin landslagsplats. Hittills har vägen tillbaka varit tuff.

– Tänk dig ett hjul som har rullat i all evighet och så helt plötsligt slutar hjulet att rulla och så ska du få igång det igen. Det är klart att hjulet inte rullar perfekt direkt. Det tar ett tag innan det börjar rulla som det har gjort tidigare och innan hjulet är varmt igen. Så har det varit för mig också, säger han och fortsätter:

– Tajmingen och allt som har gått per automatik tidigare var bara som bortblåst. Det var jävligt frustrerande. Jag ville bara gå framåt, men det var något som höll mig tillbaka. Så för mig var de sjuåtta matcherna jag fick med AIK förra säsongen fantastiska. Nu känner jag verkligen att jag har en helt annan grund att stå på. Jag kommer att få en försäsong med grabbarna och jag känner att i allsvenska premiären mot Elfsborg kommer jag verkligen att vara där.

Då kommer hjulet att rulla?

– Då kommer hjulet att vara jävligt varmt.

Text Sebastian Sundberg och Marcus Heed
Foto Peter Claesson

Annons

Läsarkommentarer