INSIDE BELGIEN

Inside

Fotboll, Belgien, träningDe röda djävlarna är VM:s outsider. MATCH hängde med belgiska landslaget, träffade lagkaptenen och snackade med förbundskaptenen om Champagne-bestraffning.

Marouane Fellaini är först ut på planen. Mittfältaren med den kända frisyren börjar kicka och efter honom kommer en joggande Axel Witsel. Zenits mittfältare har en liknande frisyr. Belgien är i Sverige och laddar upp inför landslagets första mästerskap på tolv år.
Förberedelserna inför VM i Brasilien är noga planerade och skälet till att ”De röda djävlarna” ska ställas mot Zlatan Ibrahimovic på Nationalarenan om några dagar är klimatet. Belgien ska spela en av sina gruppspelsmatcher i Sao Paulo där temperaturen under brasiliansk vinter är ungefär densamma som i Sverige nu.
Träningen på Stockholms stadion är framflyttad till eftermiddagen eftersom landslaget landade sent kvällen innan. När de belgiska stjärnorna springer in på den välskötta planen i en kylig vind möts de av stort jubel från ett 50-tal unga svenskar på läktarna. Det mest högljudda gänget har med sig en stor belgisk flagga och ropar på spelare efter spelare som kommer ut:

– Lukaku! Hazard! Januzaj!

I mediakåren är det ombytta roller. Där blir belgare upprymda av att få se en svensk fotbollsspelare. Alla nio fotografer och 14 journalister från Belgien som är på plats går fram och skakar hand med Pär Zetterberg, som är där tillsammans med MATCH för att göra det här reportaget. Zetterberg spelade i Belgien i 17 år, vann sex ligatitlar och blev första utländska lagkapten i anrika Anderlechts historia.
Under hela träningen sitter Pär på läktaren och ger intervjuer för belgisk media. En av journalisterna pussar Zetterberg på kinden. Så hälsar belgare på sina vänner. Skribenten heter Frédéric Larsimont och har under sina 23 år på tidningen Le Soir träffat Pär i mängder av olika sammanhang.

– Pär Zetterberg är den störste i Anderlecht, säger Frédéric Larsimont.

Är det inte svårt för utländska spelare att få den statusen?

– Jo, men Pär är ju belgare.

Zetterberg kom till Anderlecht som ungdomproffs. Både hans historia och prestationer har gett honom respekt. Efter att ha varit tre år i klubben fick han diabetes som 19-åring. Sedan tidigare hade han även astma. Dåvarande tränaren Aad de Mos sa att sjukdomarna skulle göra att Pär aldrig skulle kunna bli fotbollsspelare. Pär höll inte med och lånades ut till den betydligt mindre klubben Charleroi.
Under hans andra utlåningssäsong kom genombrottet. Charleroi gick till final i belgiska cupen genom att slå ut Anderlecht och Zetterberg blev tredje utlänningen någonsin att utses till belgiska ligans bästa spelare.
Vid den tiden hade Aad de Mos fått sparken och Anderlecht tog tillbaka sin mittfältare. Nu blev det succé även där. Han spelade över 300 ligamatcher och uppskattas mycket för att han stannade i klubben länge trots många lukrativa anbud och för att ha åkt runt i landet och berättat om hur han lyckats trots sina sjukdomar. Klubbens president Roger Vanden Stock – som har två barn, båda döttrar – har vid upprepade tillfällen kallat Pär Zetterberg för ”sonen han aldrig fick”. Vid millenieskiftet lämnade han ändå Belgien för grekiska Olympiakos.

– Jag fick ett erbjudande som jag inte kunde tacka nej till. Den första personen jag ringde efter att Olympiakos hade gett mig kontraktsförslaget var presidenten. Jag sa precis vilka summor jag hade blivit erbjuden och han svarade: ”Det är klart att du ska sticka. Men jag kommer och hämtar dig om tre år när kontraktet har gått ut”, berättar Pär Zetterberg.

Det gjorde Vanden Stock. Tre grekiska ligatitlar senare kom Anderlechtpresidenten till Grekland och erbjöd Pär Zetterberg – ett livstidskontrakt.

– Det innebar att jag kunde jobba för klubben hur länge jag ville även efter att jag hade slutat spela.

Annons

Zetterberg gjorde ytterligare några säsonger i Anderlecht och blev sedan klubbens talangscout. Men efter att ha provat det i ett och ett halvt år flyttade han och familjen hem till Sverige och Falkenberg. Idag är han med i styrelsen och fotbollssektionen i Falkenbergs FF som nu spelar i allsvenskan för första gången i klubbens historia. Fem dagar i veckan jobbar han som fotbollsintruktör på Vesterhavsskolan, en friskola som han är delägare i.

På Stockholms stadion samlar Marc Wilmots spelarna i mittcirkeln och startar uppvärmningen. Två spelare saknas på träningen. Lagkaptenen Vincent Kompany tränar rehab och Thibaut Courtois kommer först två dagar senare. Bara för några dagar sedan var målvakten nära att vinna Champions League med Atlético Madrid och fick därför ett par dagars extra vila innan han ansluter till truppen.
19-årige Adnan Januzaj jonglerar några gånger extra innan han fortsätter uppvärmningen som resten av spelarna. Några minuter senare ligger Manchester Uniteds supertalang i mittcirkeln och gör armhävningar inför skrattande lagkamrater. Wilmots har startat en övning där alla spelare utom en dribblar med varsin boll. När fystränaren blåser i pipan ska man byta boll med en lagkamrat, men en spelare blir utan boll och han bestraffas med armhävningar.
I nästa övning är skratten utbytta mot tempo och koncentration. Spelarna slår hårda passningar till varandra och en missad passning innebär att assisterande förbundskaptenen Vital Borkelmans ryter till.
På tvåmålspelet är truppen uppdelad i tre lag. Två lag möter varandra på ena planhalvan. På den andra planhalven joggar det tredje laget i lugnt tempo. Den första gruppen som joggar runt planen består av Eden Hazard, Romelu Lukaku, Thomas Vermaelen, Jan Vertonghen, Marouane Fellaini och Kevin De Bruyne. Alla i gruppen var med i startelvan som slog Luxemburg med 5–1 innan de reste till Sverige. Romelu Lukaku gjorde hattrick och lär starta i Brasilien eftersom Christian Benteke slet av hälsenan i slutet av säsongen.
Även utan Benteke är laget fullt av världsstjärnor. För första gången på länge har Belgien ett landslag som kan utmana de allra största nationerna på allvar. Och då är de ändå ett land med en folkmängd som är ungefär lika stor som Sveriges.

Fotboll, Belgien, träning

Spelarnas smarta vägval

På senare år har Belgien utvecklats till ett av världens mest spännande landslag. Inför VM-kvalet (som startade för två år sedan) var landslaget rankat som 65:a på Fifas världsranking. Drygt ett år senare hade Belgien slagit både Serbien och Kroatien på bortaplan, vunnit kvalgruppen utan att förlora en enda match och klättrat 60 placeringar på världsrankingen. De rankas idag högre än Frankrike och Holland, grannländerna där ungefär halva belgiska VM-truppen har utvecklats och fått sina genombrott.
På kvällen har Pär Zetterberg och MATCH bestämt träff med Marc Wilmots och Vincent Kompany. De har gått med på att göra långa intervjuer på ett villkor: vi får inte berätta var vi träffas.
Wilmots lunkar in i rummet och pussar Pär på kinden. Wilmots och Zetterberg har mött varandra många gånger. Belgiens förbundskapten berättar att hans starkaste minne är en av de första gångerna de spelade mot varandra, i belgiska cupfinalen 1993. Wilmots Standard Liège var storfavoriter och besegrade Zetterbergs Charleroi med 2–0.
Zetterberg skrattar bara åt Wilmots. ”Alla andra matcher då?” säger Pär och syftar på att han vann de flesta matcherna de möttes.

– Tyvärr. Jag börjar bli gammal och har glömt dem, säger Wilmots och skrattar.

Samtalet kommer snabbt in på hur belgisk fotboll har kunnat gå från 65:a till 5:a på världsrankingen sedan Wilmots tog över som förbundskapten för två år sedan (efter att ha varit assisterande i fyra säsonger). Största förklaringen till det är naturligtvis att de har många väldigt bra spelare. Och anledningen till det är saker som hände långt innan Wilmots blev förbundskapten.

– Det viktigaste var att ett par spelare som skulle bli ungdomsproffs utomlands för tio år sedan valde att bli det i rätt sorts klubb. Istället för Bundesliga eller Premier League valde de Holland och Frankrike. Eftersom det fungerade för dem har andra spelare valt samma väg, säger Marc Wilmots.

Några av Belgiens nyckelspelare har lyckats genom att välja den vägen. Eden Hazard slog igenom i Lille innan Chelsea värvade honom. Nu är han lagets stora stjärna och blev utsedd till Premier Leagues bästa unga spelare den här säsongen. Kevin Mirallas spelade också i Frankrike innan han tog steget till Everton. Dessutom spelade både Jan Vertonghen och Thomas Vermaelen flera år i Ajax innan de blev viktiga spelare i engelska ligan.

Många svenskar blir också ungdomsproffs utomlands tidigt, men vi har inte fått fram några stjärnor under de senaste åren.

– Vart flyttar de unga spelarna?

De flesta väljer England.
– De ska inte sticka till England eller Tyskland. Det är alldeles för svårt att nå hela vägen till a-laget där. De stora klubbarna där är så resultatinriktade att de inte har tid att vänta på att en ung spelare ska bli färdig. De vill se resultat direkt. Därför har det varit bättre att gå till en klubb i Frankrike eller Holland som vill ge spelaren chansen att få en viktig roll tidigt. Så gjorde några av våra spelare och sedan följde fler samma väg. Samtidigt tittade de belgiska klubbarna på hur våra grannländer utbildade sina spelare och började att utveckla sin spelarutveckling, säger Wilmots och fortsätter:

– Det är viktigt att inte föräldrarna försöker leva ut sin egna drömmar genom sina barn. Det finns föräldrar som säger ”Du måste göra si, du måste göra så”. De måste sluta med det. Barnen måste ingenting. Men vill de bli fotbollsspelare är det viktigaste att hitta en miljö där de trivs, utvecklas och får chansen.

Belgarnas smarta klubbval har lett till framgångar i världens största klubblagsturnering. Inget belgiskt lag lyckades ta sig förbi gruppspelet i Champions League i år, men i Europas 16 bästa klubbar fanns det elva belgare. Av svenskarna var det bara Zlatan Ibrahimovic som spelade åttondelsfinal i Champions League.

Tackar svenska folket

På resan mot att bli ett av Europas bästa landslag har Belgien fått med sig befolkningen.

– Jag måste tacka svenska folket för en sak, säger Wilmots.

Marc Wilmots berättar en historia från EM i Polen och Ukraina för två somrar sedan. Belgien hade misslyckats med att kvalificera sig och Wilmots jobbade som expertkommentator för belgisk tv under mästerskapet. I gruppspelets tredje omgång åkte han till Kiev för att se en näst intill betydelselös match. Ett lag som redan var klart för kvartsfinal skulle möta ett lag som redan var utslaget. Frankrike skulle möta Sverige.

– Gatorna utanför arenan var ett enda stort gult folkhav, trots att Sverige redan hade åkt ut. Jag var tvungen att ta upp min mobil och filma det. Jag var tvungen att få med mig de bilderna hem. Sverige vann den matchen med 2–0 tack vare supportrarna. Den relationen ville jag att vi skulle ha till folket i Belgien och jag har fortfarande kvar den filmen.

Sedan förklarar han hur han vill nå dit på ett sätt som skiljer sig från många andra landslag.

– Landslaget är folkets lag. Därför har vi inte stängda träningar. Vi har ingenting att dölja. Varför ska jag hymla om någonting? Jag har mina regler, mitt spelsystem och vill att alla ska förstå det. Är man tydlig med allting är det inga problem. Då är det ingen som ifrågasätter någonting.

Förbundskaptenen använder sig till exempel av twitter där han meddelar viktiga nyheter. Det var bland annat där han avslöjade att Adnan Januzaj valt att spela för det belgiska landslaget istället för Albanien, Kosovo, Turkiet eller England.

– Jag vet att det inte är vanligt att man arbetar så. Men jag tycker att det är det bästa sättet. Alla träningar är öppna för alla. I och med att det är så många spelare som finns i utländska ligor är landslaget enda stället där vanliga belgare kan komma och titta på dem. Nu när vi har varit i Genk och tränat kom det 10 000 ena dagen, 6 000 andra dagen, 5 000 tredje dagen. Man kan inte stänga ett landslag, för det representerar landet. Vad har jag för rätt att stänga? Det är inte mitt lag, det tillhör folket.

Intresset för belgiska landslaget har förändrats drastiskt efter att Wilmots kom hem från Kiev med den där filmen på mobilen.

– För några år sedan var det fruktansvärt. Knappt någon ville se våra träningar eller träningslandskamper. Efter matcherna kunde spelarna kasta upp sina tröjor på läktarna, men ingen ville ha dem så publiken kastade tillbaka tröjorna till spelarna.

Veckan före träningsmatchen mot Luxemburg tränade belgiska landslaget inför 10 000 personer i Genk.

– Belgiska folket har identifierat sig med landslaget. Jag vill tro att det delvis beror på att vi har varit öppna.

Fotboll, Belgien, träning

Fellaini felanvänd i United

Inför Belgiens första VM sedan 2002 är förväntningarna höga trots att spelarna saknar mästerskapsrutin. Till skillnad från förr spelar de flesta landslagsmännen i Europas toppligor. I VM-truppen finns det bara två spelare som tillhör belgiska klubbar.

– För alla belgare startar VM efter gruppspelet. Under de första matcherna kan de sitta på café och dricka. Vi måste ha höga förväntningar. Det är bra spelare, men de måste visa att de kan prestera som lag, säger journalisten Frederic Larsimont.

I truppen är det bara Daniel van Buyten som har spelat en stor turnering med landslaget tidigare. Resten av spelarna kommer att göra mästerskapsdebut nu. Van Buyten spelade alla matcher i Japan/Sydkorea 2002 när Belgien åkte ut i åttondelsfinal mot Brasilien. Då fanns även Marc Wilmots med i startelvan. Dagens förbundskapten var lagkapten och gjorde sitt sista mästerskap.

– Det som har varit har varit. Nu har vi har ett ungt lag med spelare som är i snitt 23 år och håller på att utveckla oss för framtiden. Vi ska sluta att titta på det som har varit.

Några saker har han ändå tagit med sig från sin tid. Han spelade fyra VM och ett EM och är Belgiens bäste VM-målskytt genom tiderna på fem mål.

– Vi vill variera oss för att få tiden att gå snabbare och så att vi slipper dö hotelldöden. Nu har vi sex dagar i Sverige, sedan får spelarna ett par dagar hemma innan vi åker till Brasilien. Vi undersöker och förbereder alltid alla ställen vi ska till för att allt ska bli så smidigt som möjligt. Kommer jag till en fotbollsplan som är alldeles för hård måste den vattnas. Jag vill att planen ska vara mjuk för att spara de äldre spelarnas höfter och leder. Jag letar hela tiden efter små, små detaljer eftersom det är de små, små detaljerna som kan vara det avgörande för att lyckas.

Hur förbereder du spelarna för deras första VM?

– De har ingen press på sig. Det var tolv år sedan Belgien var i VM. Vi var 65:a i världen på Fifalistan och nu säger alla i Belgien att vi måste bli världsmästare. Jag går alltid fram steg för steg för steg. Denna turnering kommer göra att laget utvecklas ännu mer och lär sig saker. De är väldigt ambitiösa, de försöker gå så långt de kan. Det är vårt mål. Allt är förberett så att vi ska gå så långt som möjligt. Men det är de små detaljerna som kommer att göra skillnaden, det är därför jag är väldigt noga med dem. Min ambition är att komma förbi gruppspelet. Sen kan allt hända.

Sverige var i en liknande situation inför VM 1990. De hade ett landslag med spelare som hade viktiga roller i utländska klubbar, men landslaget hade inte spelat ett mästerskap på tolv år. Precis som ni nu, hamnade de i en ganska enkel grupp, men åkte ut efter tre raka förluster. Den stora förklaringen till det har i efterhand blivit att de saknade mästerskapsrutin…

– Och? Hur gick det för er fyra år senare? Ni kom trea. Det är helt okej för mig. I så fall får vi en bronsmedalj 2018, säger han och ler.

– Det är det jag är ute efter. Att lägga grunden. Vi har ett bra lag som har en enorm utveckling framför sig och är väldigt starka kollektivt, men jag vet inte hur långt det kan bära än. Vi är förberedda för de tre gruppmatcherna.

Har du bestämt vilket spelsystem du kommer att välja?

– Jag har inget förutbestämt spelsystem som vi måste följa. Jag utgår från spelarna och vill få fram deras bästa egenskaper. Jag utgår från hur de spelar i sina klubbar. Spelar de flesta ett visst spelsystem får jag spela så. På de korta samlingarna vi har kan jag inte få dem att fungera i ett helt nytt system.

I landslaget finns det bara ett undantag. Wilmots använder Marouane Fellaini som släpande anfallare istället för defensiv mittfältare, som han är i Manchester United.

– Jag tycker inte att United har använt Fellaini på rätt sätt. Det är min åsikt, och han har faktiskt gjort bättre matcher i landslaget än i klubblaget. Jag försöker sätta spelarna i situationer de är bra på. Till Fellaini säger jag att han inte ska springa ut mot kanterna, han ska hålla sig i mitten och vara i närheten av anfallaren.

Bestraffning: Champagne

Receptet för att Belgien ska nå framgång är disciplin. Marc Wilmots har satt upp tydliga regler för att alla spelare ska sköta sig och inte skapa någon oro i truppen.

– Om en spelare eller ledare kommer för sent måste han bjuda alla andra på varsitt glas champagne. Och det får inte vara en dålig champagne. Sedan måste han ställa sig upp inför gruppen och säga: ”Skål! Förlåt att jag kom för sent.”
Om man vill dricka är upp till var och en. Och kommer någon för sent dagen före match sparar de champagnen till efter matchen.

– Vi är 50 stycken i och runt laget. Det är samma regler för alla.

Varför vill du ha en sådan disciplin?

– Det är positiv disciplin. Allt görs med ett leende. Det gäller att visa respekt för varandra. Om jag tar pengar från dem bryr de sig inte. I så fall skulle de bara sagt ”Javisst, här har du 50 euro. Jag kan lika gärna betala för nästa gång också, så här har du 50 euro till.” Det rör dem inte i ryggen.

Nyligen förverkligade Wilmots en ny idé.

– Om någon kommer för sent bestämmer jag att fem stycken får snärta honom på örat med fingret. Jag såg att de bestraffar varandra med sådana snärtar när de håller bollen i luften och någon tappar bollen. Då kom jag på att jag också kunde använda det. Nu är det nästan så att spelarna hoppas att någon ska komma för sent. Det är så jag vill göra, ändra något negativt till något positivt.

Vad skulle hända om den bästa spelaren i Belgien inte följer dina regler?

– Synd om honom, säger han och viftar med handen.

– Jag tycker om att observera spelarna och utifrån det bestämma vad jag ska ta för beslut om spelsystemet på planen eller disciplinen utanför planen. Jag är ingen polis. Jag står alltid bakom spelarna och försvarar dem. Alla regler handlar bara om att vi ska respektera varandra. Säger jag att vi ska åka 10.30 och de inte är där 10.30 åker vi så får de ordna transporten själva. Nu när de vet det kommer de hellre tio minuter tidigare. Tränaren eller förbundskaptenen har stor påverkan på spelare.

En sak som sitter kvar i mitt huvud är när en tränare sa till mig; ”Pär, om du är sämst på planen, slår bort alla passningar och missar alla dribblingar, men jobbar hårt kommer jag aldrig att säga något till dig efter matchen. Men om du i samma match inte jobbar hårt byter jag ut dig efter 25 minuter.”

– Jag vet vad du menar. Det är viktigt att få sådana signaler av tränaren. Jag kommer ihåg när jag kom till Schalke och lade mig på massagebänken efter en match. Då kom tränaren fram till mig och sa; ”Du är en vekling som viker undan i närkamperna. Du väger 90 kilo, men spelar som en liten mes.” Jag blev förvånad och svarade att jag spelar precis som jag hade gjort hemma i Belgien. Då sa han bara; ”Ja, jag sa ju att du spelar som en jävla kärring!”

Nu använder Marc Wilmots samma retorik mot sina egna spelare. Till exempel den 191 centimeter långa och 84 kilo tunga Aston Villaanfallaren Christian Benteke som missar VM på grund av skada.

– Benteke hade samma problem som jag när jag kom till Schalke, så jag sa till honom att han var en mes. Han var stor och stark, men gick inte in i närkamperna. Efter att jag sa till honom att han var en jävla kärring började han att gå in i närkamperna och vann varenda en.

Fotboll, Belgien, träning

Kompany möter idolen

Wilmots har fått landslaget att lyfta och ena nationens supportrar. I april förlängde han sitt kontrakt över VM 2018.

– Jag förlorar enormt mycket pengar på det med tanke på att jag var tvungen att tacka nej till väldigt bra erbjudanden från olika klubblag. Men jag kunde inte lämna det här laget nu, inte med den känslan vi har. Inte med den passionen jag har för mitt land. Och jag vet att spelarna är lika patriotiska. Säger jag till dem att springa in i en vägg vet jag att de gör det. Det är sådana spelare jag vill ha.

Pär Zetterbergs samtal med Marc Wilmots är slut och Vincent Kompany är på väg till soffgruppen. Mellan pratstunderna ringer Zetterberg till sin kollega på Vesterhavsskolan i Falkenberg, Stefan Karlsson, för att kolla hur träningarna där har fungerat. Stefan berättar att en av eleverna som inte har blivit uttagen till nästa skollagsmatch gärna vill veta varför. Pär skriver ett långt sms till eleven.

Förutom Wilmots är Kompany den största ledaren i laget. Manchester Citys 28-årige mittback är lagkapten i både klubblaget och landslaget. Han är en av de mest rutinerade spelarna och vann sin andra Premier League-titel för några veckor sedan. När han får syn på Pär Zetterberg skiner han upp i ett leende och kramar om sin gamla lagkamrat. När Zetterberg återvände till Anderlecht efter en sejour i Olympiakos var Kompany 17 år och nyuppflyttad till a-laget. De spelade tre år tillsammans i klubben.

– Pär var min barndomsidol. Han är en legend i klubben. Han var teknisk och en otrolig passningsspelare. Det som imponerade mest på mig när jag spelade med honom var att han aldrig tappade bollen och alltid tog rätt beslut. Han var dominant i många matcher. Inte bara genom att hålla i bollen, utan genom att göra mål och slå passningar.

Vem påminner han om i dagens fotboll?

– I hans lugn och sätt att behandla bollen påminner han om Axel Witsel även om de skiljer sig fysiskt. Båda är skickliga på att slå den sista avgörande passningen till anfallarna. Pär är kanske en kombination av Witsel och David Silva. Det är en konstig mix, men den funkar för mig.

Redan under sin första säsong för Anderlecht fick Kompany debutera för det belgiska landslaget. Tio år senare är han en av lagets viktigaste spelare och ska spela sitt första stora mästerskap.

– Jag har väntat länge på det. Det känns som att det är rätt läge nu. Förut kändes det som att vi inte hade i ett VM att göra. Det kommer att bli svårt nu, men vi åker inte dit som turister. Och det är en bra känsla.

Du har spelat många stora matcher för Manchester City. Är du mer nervös nu när du ska spela stora matcher för Belgien?

– Nej, det är raka motsatsen. Det är ett optimalt läge. 90 minuter fotboll i Brasilien där man spelar med Fifa-emblemet på armen. Jag har aldrig varit nervös inför stora matcher. Det är snarare att jag njuter. Hela Belgien kokar. Det har aldrig varit så här förut.

Text Marcus Heed & Sebastian Sundberg
Intervju Pär Zetterberg
Foto Niklas Larsson

Annons

Läsarkommentarer