INSIDE HAMMARBY

Inside

inside_bajen_1024x664
Allsvenskans hetaste nykomling någonsin?
MATCH har besökt Hammarby. Vi såg en hemvändare dominera på träning, snackade med en legender om ångest och fick reda på att klubben ska styra svensk fotboll i framtiden.

Annons

Det är en lugn och positiv stämning i matsalen. Klockan är kvart över åtta på morgonen och ännu har bara ett fåtal spelare kommit för att äta frukost på Årsta. Hammarbys träningsanläggning ligger några minuter ifrån Tele2 Arena (eller nya Söderstadion som de själva föredrar att kalla den).
Mittfältaren Johan Persson sitter vid ett bord och käkar. Vid ett annat sitter målvakten Johannes Hopf och läser tidningen. Det har gått två dagar sedan Hammarby vände och vann mot Djurgården med 2–1 inför storpublik i tredje omgången av allsvenskan. Bajen vann därmed sitt andra raka derby (även seger mot AIK i svenska cupen) och gick upp i delad serieledning på sju poäng. Men händelsen som stal alla derbyrubriker var Hammarbys matchavgörande mål. Ett skott som blockades av en Djurgårdsback hamnade till slut hos Nahir Besara som med ryggen vänd mot mål klankade in bollen i bortre hörnet.

– Jag tänkte inte. Det var därför det blev så bra, säger Besara som nyss kommit ner till matsalen för att ta frukost.

Fler spelare har anlänt, men eftersom några från a-truppen spelade u21-match igår kommer dagens träning att bestå av färre spelare än vanligt. Stefan Batan kollar på derbyts höjdpunkter i sin telefon samtidigt som han snackar med Pablo Piñones Arce och Marko Mihajlovic om gårdagens Champions League-möte mellan Atlético Madrid och Real Madrid.
När alla har ätit klart och bytt om för träning samlar Nanne Bergstrand truppen för genomgång i matsalen. På tavlan ritar han upp siffran 3 600 och frågar spelarna: ”Vad har det här med fotboll att göra?”. Det blir knäpptyst. Nanne upprepar frågan igen och undrar om de vill ha en ledtråd. Sedan målar han upp dagens datum, 15 april, på tavlan.

– Nästa timme, säger Pablo Piñones Arce.
– Ja, det är nästan rätt, svarar Nanne.
– Nästa två timmar, säger Pablo med en skämtsam ton och spelartruppen börjar skratta. När garvet har lagt sig kommer Erik Israelsson med det rätta svaret.
– En timmes fotbollsträning idag.
– Ja, och det är så många sekunder. Det är där vi ska ha fokus idag. För vi ska göra lite annorlunda grejer idag, säger Nanne.

På tavlan visar Nanne en spelövning som han har förberett. Backlinjen och två balansspelare ska möta minst sju offensiva spelare. Om det anfallande laget gör mål får de en poäng. Om försvararna bryter bollen och lyckas pricka en av tre olika zoner får de två poäng.

– Jag sätter en tia på backlinjen. Och jag kan ge anfallarna ett tips. Det vanligaste felet man gör är att det går för sakta. Ni måste driva upp bolltempot och improvisera så mycket ni kan.

Hammarbytränaren avslutar med att fråga anfallarna om de själva tror att de kan göra fler mål än vad försvarna träffar ytorna.

– Ja, svarar den norske mittbacken Lars Saetra som har missuppfattat frågan.

Dagens högsta skratt bryter ut. Efter några sekunder reser spelarna sig för att gå ut till planen och träna. Att Nanne ställer kluriga frågor till spelarna före träningarna är en medveten strategi. En av anledningarna är att spelarna ska tänka själva och få perspektiv på saker.

– Det är väldigt mycket inom fotbollen som går av gammal tradition. Att ledarna berättar vad de ska göra och så gör spelarna det. För mig är det viktigt att det finns delaktighet i kommunikationen. Vi jobbar väldigt mycket med vår spelidé och då får antingen jag ta upp något som jag vill få fram eller så är det öppet för spelarna att kommunicera. Det är mycket problemlösningar i det här och det är säkert en av anledningarna till att vi har vänt så många matcher. Det blir en bra kommunikation på planen också. Många spelare sitter på en enorm kompetens och det måste vi ta vara på, förklarar Nanne.

Bajens publiklyft

Kennedy Bakircioglü är en av de sista spelarna som lämnar matsalen. Precis innan han ska gå utanför dörren fångas hans uppmärksamhet.

– Oh ah Kennedy! Det är sportchefen Mats Jingblad som sjunger på en av Bajen-supportrarnas mest populära ramsor. Den brukar höras när Kennedy har gjort mål.

– Fan, den har fastnat nu, säger Kennedy och skrattar. Snart är det dags att du kör igång ”Här kommer hjältarna från Söder” framför klacken.

Jingblad skrattar och efter några sekunder ringer hans telefon. Han har Hammarbys inmarschlåt ”Just idag är jag stark” av Kenta Gustafsson som ringsignal.

– Jag har haft den i ett år nu. Och jag är ju inte ensam här om att ha den ringsignalen, säger Mats.

Han tillträdde som sportchef inför förra säsongen samtidigt som Nanne Bergstrand presenterades som ny huvudtränare. Jingblad kunde inte få en bättre start som ny sportchef. Redan första året tog Hammarby klivet upp till allsvenskan och de stora publiksiffrorna bidrog till att klubben kunde redovisa en vinst på 3,2 miljoner kronor.

– När jag och Nanne kom för ett och ett halvt år sedan var det mycket negativa tongångar runt Hammarby. Det var mycket problem och kritik mot hur klubben sköttes. Jag tror att vi fick lite vind i seglen och vårt sätt att vara har funkat ganska bra i och med att de sportsliga och ekonomiska framgångarna har kommit. Organisatoriskt har det också trillar på plats och framgång föder ju framgång. Men vi har en mycket lång väg kvar innan vi är där vi vill vara. Bara för att vi har gjort en bra öppning av allsvenskan ska vi inte klappa oss för bröstet. Men det har varit mycket positivt senaste tiden och det är roligt.

Inside-Hammarby_-Kenta-Olsson_35

Publiken har varit Hammarbys främsta kännetecken under den senaste tiden. Ifjol vann de hela Nordens publikliga, trots att de låg i superettan, med ett hemmasnitt på 20 451 åskådare. Sedan flytten från klassiska Söderstadion har Bajen fått ett publiklyft och ökat snittet med 77 procent. Och under inledningen av allsvenskan var de tre första hemmamatcherna utsålda.

– Det har påskyndat vissa saker. Vi hade ju planerat att ta in Patrik Hansson (assisterande tränare till Nanne) som ansvarig för den individuella utvecklingen. Tanken var att vi skulle ta in honom till detta året, men nu kunde vi ta honom redan ett halvår tidigare. Vi kunde värva Lars Saetra eftersom den ekonomiska prognosen var så bra. Det hade vi kanske inte heller kunnat göra annars, säger Jingblad och fortätter:

– Rent konkret så har vi gjort saker som vi inte hade kunnat göra utan storpubliken. Vi har sex-sju miljoner i kassan nu, men det klarar man sig inte på. Man måste kanske ha en buffert på tre eller fyra gånger så mycket för att kunna göra snabba saker. Därför måste man fylla på den hela tiden och göra småsaker på vägen. Vi har ett stort projekt på gång att bygga om hela vår kontorsverksamhet, omklädningsrum och så vidare. Årstaprojektet kallas det. Det kommer också suga en del ur ekonomin, men på sikt kommer det att bli väldigt bra.

Sedan avancemanget till allsvenskan har Jingblad jobbat med att förstärka truppen. Han berättar att han och chefsscouten fick 100 mejl i veckan med förslag från agenter om spelare som de kunde titta på när det internationella transferfönstret hade stängt. Det svenska övergångsfönstret slutade med att Hammarby värvade Kalmar-duon Måns Söderqvist och Mats Solheim, IFK Göteborgs mittfältare Philip Haglund, Halmstads ytterback Oliver Silverholt och Branns isländske back Birkir Mar Saevarsson. Spelare som både Mats Jingblad och Nanne Bergstrand hade bra koll på sedan innan. Jingblad förklarar att klubben inte jobbar med någon specifik mall, snarare kriterier där nyförvärven ska passa in.

– Men i framtiden har vi en vision om att vi ska kunna ha ett visst antal procent egenfostrade spelare. Där är vi inte idag. Vi tittar över hela vår ungdomsbit och startade en akademi för fem-sex år sedan. Det brukar ta åtta till tio år innan det börjar bära frukt. Däremot jobbar vi mer med kriterier för hur spelartruppen ska vara uppbyggd. Vilka spelartyper vi vill ha och vilka kriterier vi ställer på en ytterback eller mittback till exempel. Det kanske är lite annorlunda mot andra föreningar.

På vilket sätt då?

– Vi föredrar kanske en annan typ av mittback eftersom vi har ett annorlunda spel. Vi vill spela med ett ganska högt försvarsspel och det är kanske inte alla som klarar av det. Då behöver vi kanske en typ av mittbackar som är bolltrygga och vågar stå i en-mot-en-situationer. Spelar man ett väldigt lågt försvarsspel så kanske bra huvudspel är viktigare än snabbhet. Det finns olika kriterier beroende på spelmodell.

Kennedys hemlängtan

På träningen är det bra fart. Det är varmt och ett 30-tal supportrar har tagit sig till Årsta för att kolla på träningen. De är nöjda efter derbysegern och några av dem ska åka drygt 60 mil för att stötta laget i nästa bortamatch mot Malmö FF.

– Det är en hel del som gör att vi har så mycket folk. Men vi har inga konstigheter i i supporterskapet så att säga. Det är inkluderande, säger en supporter som kollar på träningen.

Hans polare bredvid fyller i:

– Sen har ju Bajen alltid dragit mycket folk. Även under de dåliga åren har det varit bra publik.

Hur kommer det sig att Bajen kan växa så mycket publikmässigt när man spelat i superettan under fem år? Att ni ändå har större publik än Malmö som lyckades gå till Champions League ifjol.

– I motgång har vi ju alltid varit som starkast egentligen. Vi är bra på att mobilisera och det finns så många ideella krafter. Men det är svårt att ge ett kort svar på det.

Den andre supportern fyller i igen:

– Men den enorma hajpen som är just nu är ju helt sjuk. Den har kommit av flera anledningar. Partaj har ju kört Café Bärs och vi har haft många reklam-grunkor. Det är klart att sånt påverkar. Det syns ju överallt och det har var varit väldigt mycket grönvitt i medierna under det senaste året.

Nanne har satt igång övningen som han berättade om på genomgången före träningen. Till en början visar det sig att han har satsat sin tia på rätt lag. Försvararna stoppar flera anfall och målvakterna Johannes Hopf och William Eskelinen räddar de farligaste skotten. Sedan kommer anfallarna igång. Pablo Piñones Arce trycker in ett skott i krysset och Kennedy Bakircioglü gör ett nästan identiskt mål som det han gjorde mot Djurgården två dagar tidigare. Han bryter in från vänsterkanten och placerar bollen i bortre gaveln. Det går ett sus genom publiken och en äldre man säger lågt till sig själv: ”Han är fan kung asså”.
Träningen varar i en timme. I eftermiddag ska laget ta årets lagfoto och spelarporträtt på Tele2 Arena. Efter det väntar ett fyspass med gamle handbollsmålvakten Claes Hellgren på Årsta.
När spelarna har ätit klart sin lunch slår vi oss ner med Kennedy Bakircioglü, klubbikonen som återvände till Hammarby för snart tre år sedan. I början av 2000-talet var han med när Bajen nådde  sin topp.  Han blev guldhjälte när Hammarby, som inför säsongen var nederlagstippade, blev svenska mästare för första gången 2001. Tre år senare flyttade han utomlands.
Hammarby fortsatte att vara ett lag på övre halvan under de kommande åren (bortsett från när de var nära att åka ur 2002). Men 2009 började problemen. Hammarby vann bara sex matcher och slutade sist i allsvenskan. Målet var att ta sig upp från super- ettan direkt, men det tog längre tid än vad många trodde och hoppades. Bajen var till och med nära att åka ner till division 1 under sin andra säsong i superettan, men tack vare ett mål i slutsekunderna av Sebastian Bojassen kunde Hammarby undvika kval neråt och samla ny kraft efter fiaskosäsongen.
Följande två säsonger blev inte heller lyckade. Hammarby valde en ny väg och anställde amerikanen Gregg Berhalter som tränare, men han lyckades inte heller ta upp Bajen från superettan.
När Nanne Bergstrand blev ny huvudtränare inför förra säsongen fick Hammarby det mesta att stämma. Publiken strömmade till ”Nya Södersatadion” och Hammarby vann superettan och tog ett efterlängtat kliv till allsvenskan. Fem år i superettan var över och en av spelarna som hjälpte klubben upp igen var hemvändaren Kennedy Bakircioglü, som hade återvänt två år tidigare. Han vann skytteligan på 17 mål.

Du spelade utomlands under en tid där Hammarby hade det tufft och kämpade i superettan. Hur var det att följa Bajen på avstånd?

– Det var tufft. Det är mycket kärlek och hjärta som man haft med sig härifrån. Man såg hur klubben verkligen led av situationen som var. Så det var faktiskt jättetråkigt och jättehemskt att följa från distans. Att inte kunna känna att man kan vara där, stötta och se till att att göra sitt yttersta. Men det går ju inte. Man kan inte dela på sig. Hammarby är egentligen ingen klubb som ska ha de problemen. Vi har fanatiska supportrar som är på varje match. Så man tycker att det borde ha funnits en bättre balans i ekonomin. Där har det brustit rejält.

Du har ett stort hjärta för klubben och har va- rit med om mycket här. Vad är speciellt med Hammarby?

– Det är kulturen i den här klubben. Det finns så himla mycket kärlek. Det känns som att man är en familj när man är här. Man blir omhändertagen och vi välkomnar alla hit. Vi har Yvonne här som har varit med hela vägen och fixat käk till allihop. Folk som har kört boule här i många år är fortfarande kvar. Folk som man träffat i så många år är överlyckliga för att man har kommit tillbaka. Den kärleken man får av de här människorna är fantastisk. Våra supportrar är där och stöttar oss i med och motgång. Det är det som gör att den här klubben betyder så mycket.
Det är en identitet som är väldigt speciell. En kultur som Hammarby har byggt som är väldigt stor. Alla som kommer till Hammarby kommer att förstå vad Hammarby innebär. Det är inte vilken klubb som helst. Det är häftigt att spela för Hammarby, och levererar man så blir man ännu mer älskad.

”Lycklig på ett djupare plan”

Den ende spelaren i dagens Hammarby som varit med under hela den jobbiga resan från nedflyttningen 2009 till återkomsten i allsvenskan är Johannes Hopf. Målvakten kom från Ystads IF 2008 och spelade den sista matchen i allsvenskan året efter. I superettan blev 27-åringen ordinarie förstamålvakt från 2010 och spelade 145 matcher i näst högsta serien.

– Det har varit djupa dalar absolut. Hela klubben har varit i en tuff rekonstruering. Det har ändrats så otroligt mycket. Ekonomin var väldigt dålig och det brukar leda till lite kaos. Både uppe i styrelserummen och här nere på planen. Den här klubben var ju inget undantag. Det har varit tuffa år. Vissa år var riktigt svåra med mycket motgångar. För mycket kortsiktigt tänk hela tiden och inget samarbete mellan kontor, spelare och tränare. Det har varit stressigt.

Hur påverkas man i vardagen under perioden där ni till exempel håller på att åka ur superettan?

– Jag är ju en grubblare så jag låg och tänkte mycket på vad som skulle kunna hända. Det var mycket som hände utanför också som inte var bra. Många jobbiga grejer runt omkring. När man går till affären eller såna grejer så blir man ju påmind hela tiden. Det var tuffa tider.

När kände du att det vände? Var det när Nanne kom?

– Ja, lite så var det ju. Det är väldigt lätt att säga nu att det var så eftersom det gick så bra förra året. Men det var verkligen så. Jag kom 2008 och första gången jag fick en tränare som var kvar från december till januari var 2012. Annars byttes tränarna varje år. Sen kom det 15 nya gubbar och allting började om igen. Och så skulle det börja att göras resultat på det direkt. Sen kom det ytterligare en ny tränare och 15 nya spelare…. Alla som har varit inne i lagidrotten förstår att det är mycket svårare än så. Det är inte bara att sätta ihop elva duktiga gubbar så kommer allt att funka. Den biten var tydlig när Nanne kom in. Det var ett långtidstänk. Han var väldigt tydlig med vilket sätt hela laget skulle spela på. Det tillsammans med en starkare trupp än tidigare gav resultat.
Den sista matchen ifjol blev en känslomässig berg- och dalbana för alla hammarbyare. Det var upplagt för fest. Tele2 Arena var fullsatt och en vinst skulle säkra både serieseger och uppflyttning till allsvenskan. Jönköpings Södra fick sin målvakt utvisad redan efter 14 minuter och på den efterföljande straffen  lyckades Kennedy Bakircioglü inte ge Hammarby ledningen. 0–0 stod sig i halvtid, men i början av andra halvek fick Kennedy sin revansch. Efter några minuter satte han 1-0 på frispark och med 30 minuter gjorde han mål på sitt andra försök från straffpunkten. Hammarby vann till slut med 5–0 och lämnade superettan efter fem tuffa år.

– Det var så jävla märkligt, säger Hopf.

Märkligt?

– Alltså, det har har varit mitt mål hela tiden. Sedan vi åkte ur sa jag att jag ville vara med och spela upp oss igen. Det tog fler år än jag trodde. Det blir lite speciellt också med tanke på att jag är den ende som har varit med hela tiden. Jag tror att de andra var gladare. De var kanske gladare än jag, men jag var lyckligare på ett djupare plan. Man kunde relatera till hur folk kände. Det var en härlig och lycklig känsla. När vi gjorde 1–0 började

jag nästan böla. Och jag har inte gråtit på 15 år liksom. Sen insåg jag: ”Ah, shit. Det är bara 1–0. Nu måste vi komma igång igen!”. Det var en mäktig känsla. När jag såg att vår målvaktstränare ”Mille” Olsson hade tårar på slutet… Det var en mäktig känsla.

Nu är du allsvensk målvakt. Är det något extra du behöver tänka på?

– Det som är tydligt är att det händer mer. För mig är det enklare att spela. Det blir mer logiska situationer. I superettan låg vi på i nästan alla matcher och så kunde det komma en kontring när de var två mot noll och så blev det mål. Man fick ett skott på sig, släppte in det och allt kändes bara skit. Nu händer det grejer hela tiden och jag är med i matchen jämt. Då blir det lättare. Det är som en träning när man alltid är med och hela tiden är på topp. En av de svåraste grejerna när man spelar i ett topplag är att man har så lite att göra. Och när det väl händer något måste man vara på topp. Det är jävligt svårt.

Hopf berättar att det är skönt att ha Nanne Bergstrand mitt i denna Hammarby-hysteri. Hans lugn gör att spelarna alltid är fokuserade trots att ingen nykomling någonsin har varit hetare än Bajen i både media och bland supportrar.

– Att ha Nanne är lite som att ha en sköld framför sig när man går och blir besprutad med eld. Det är lite pansar framför liksom och det är väldigt skönt. Jag tror att det var en otrolig omställning för de som kom hit från mindre ställen. Det är väldigt höga krav utifrån och ofta ganska orealistiska sådana. Innan du förstår hur du ska tackla det så är det svårt. Det är mycket snack bland fans och media när det går bra eller dåligt. När vi vann någon match i superettan var vi klara för allsvenskan. Torskade vi en match kunde vi ryka åt helvete. Då var allt kört trots att det bara var omgång sju. Då är det skönt att ha en så trygg ledare i fronten som kan ta hand om allt det och få ner medias och supportrars roll och plocka det lite år sidan, säger Hopf och fortsätter:

– Det gäller att få fram det viktiga. Att prestationen är bra. Är den det så blir både media och supportrar nöjda. Så att man inte spelar på ett visst sätt bara för att det är stor publik. Att man får för sig: ”Nu ska jag göra en bicacleta i backlinjen”. Saker som man inte gör annars. Det viktiga är att prestationen är samma hela tiden. Det är framförallt där Nannes lugn kommer in. Han får hela tiden fram vad vi ska göra och hjälper oss att inte bli påverkade av saker utanför.

Är det skönt att vara lite av en underdog nu när ni spelar i allsvenskan?

– Jag förstår vad du menar. Det har jag aldrig varit i Hammarby förut. Som när vi åkte till Elfsborg i andra matchen. Då ska de ju vinna med 3–0, men vi klarade oavgjort. De senaste åren skulle vi ju vinna varje match och ibland räcker det inte bara med 1–0. Det blir ju andra typer av matcher nu. Som mot Malmö nästa gång. Då åker vi ner och möter Sveriges klart bästa lag på bortaplan. Tuffare än så blir det inte. Nu har man ju verkligen allt att vinna.

Nannes vision

Efter en timmes uppehåll med lunch och vila åker vi med Johannes Hopf och William Eskelinen till Tele2 Arena. Assisterande tränaren Carlos Banda visar oss in till Hammarbys specialdekorerade omklädningsrum. Hela rummet är grönvitt och varje spelare byter om vid var sitt bås där en plåt med både nummer och namn sitter ovanför. I mitten av rummet finns grönvittrandigt bord med klubbmärket på. Utanför omklädningsrummet är det hög stämning. Några av spelarna har redan börjat ta sina individuella porträttbilder och när varje spelare poserar framför kameran skrattar resten av spelarna som står vid sidan om och försöker störa. Nu är även spelarna som var med i u21-matchen dagen innan på plats.
Fotograferingen är klar på en halvtimme och laget tar sig tillbaka i bilarna för dagens andra träningspass på Årsta med Claes Hellgren som ansvarar för fysträningen.
Nanne Bergstrand är klar för dagen och är inte med på planen. Han har istället börjat att planera inför matchen mot Malmö. Han har hyllats av spelarna på grund av sitt lugn och i höstas uppmärksammades han för att han tonade ner allting även om Hammarby vann flera matcher med stora siffror.

Var det en medveten strategi?

– Det kan man väl säga, men samtidigt… Vi kan stanna upp och fira, men är du inte riktigt nöjd så har du chansen att förmedla det till spelarna via media. Sen pratar man givetvis direkt till dem också. Men på det viset säger vi indirekt till supportrarna att vi inte riktigt är nöjda och att vi kan bättre än så. Plus att det är lite hur vi människor fungerar. När vi har framgång finns det två ytterligheter. Det ena är njutning och det andra är smärta. Vi dras inte till smärta för den vill vi undvika. Vi dras ju mot njutning och då blir vi väldigt lätt bekväma. Men ska vi fortsätta att utvecklas krävs lite smärta för att kunna fortsätta göra det.

Vilka saker bygger du ditt ledarskap på?

– Väldigt mycket på delaktighet, trygghet och glädje. Vi gör våra bästa prestationer när vi känner glädje. Då kommer man till delaktighet. Det är ingen enmansshow att träna ett allsvenskt fotbollslag. Det är viktigt att man jobbar med hela människan. I fotbollen är det inte så vanligt att jobba med mentala coacher, men det gör vi i Hammarby. Jag tror att det absolut är en av de viktigaste faktorerna för att vi ska komma åt spelarna på ett bättre sätt för deras egen utbildning. Vi tränar kroppen väldigt mycket, men det som styr kroppen tränar vi alldeles för lite. Hjärnan.
I individuella idrotter är det självklart att man jobbar med det, men inte i lagidrotter. Det beror säkert på komplexiteten i fotbollen.

Inside-Hammarby_-Kenta-Olsson_18

Nanne menar också att fysträningen är en viktig del. På försäsongen åkte laget till Västerås och tränade hos Claes Hellgren för att bygga upp fysen. Nu kör de samma fysträning på en liten konstgräsyta bredvid den stora planen. Idag kör Hellgren snabbhetsövningar där spelarna ska springa mellan olika koner och byta riktning så snabbt som möjligt. Han har bland annat hyllats av Kennedy Bakircioglü som känner att träningen gett effekt och gjort honom både snabbare och starkare.

– Claes är också en viktig faktor i och med att vi jobbar med att bygga upp fysen. Med tanke på att de som spelar idag har mindre lek och mindre timmar spontanfotboll i sig är deras fysiska hållbarhet sämre. Därför fick vi gå in i vintras för att fortsätta den här resan med att driva upp tempot. Att de ska tåla det och bygga upp musklerna ytterligare. Man ser att det har gett nytta.

Som spelare kanske det är lätt att dras med i hela den här Bajen-hajpen. Hur gör du för att få spelarna att hålla fokus och ha fötterna på jorden?

– Då kommer man tillbaka till perspektiv på saker och ting. Det är även viktigt att spelartruppens informella ledare sprider samma budskap som jag själv sprider. Det tycker jag har varit en av de mest positiva bitarna här. När man hör spelarna bli intervjuade tar de fram samma typ av uttalanden som jag använder med långsiktighet och så vidare. Man är inne tankesättet att det är långsiktigheten och inte den enskilda matchen som är viktigast. För spelare är det en trygghet att veta att det inte bara är nästa match som gäller.

Nanne använder sig av ett begreppet ”Kaisen” som härstammar från den japanska bilindustrin och betyder ständig oupphörlig förbättring. Det japanska tecknet för ”Kaisen” finns till och med uppmålat i omklädningsrummet på Årsta.

– Stanna upp och fira, men sen är det viktigt att ha en vision och gå vidare. Väldigt många i svensk fotboll jobbar med nästa match. Det är viktigt att ha ett långsiktigt mål eller vision på saker och ting också.

Hammarbys spelidé och vision är att skapa en tempostarkare fotboll.

– Det är viktigare att sträva mot den visionen än att vi slår Djurgården. Jag brukar ställa den frågan till supportrarna: ”Vad är viktigast? Att slå Djurgården eller att nå vår vision?”. Jag har inte träffat någon som inte vill nå vår vision. Men hade jag frågat vid derbyt så hade de ju svarat att slå Djurgården. Där blir man kortsiktig säger Nanne och fortsätter:

– Hammarby har spelat i superettan i fem år och jagat allsvenskan varje år. Men det man jagar får man väldigt sällan utan det kommer som en följd av något annat. I detta fallet är det utav en långsiktighet och en strategi på hur man ska jobba. Hammarby gick med vinst tre miljoner  ifjol och hade redan ett eget kapital på fyra miljoner. Med sju miljoner blir man inget topplag i allsvenskan. Men med publiksiffrorna som finns nu och allt runt omkring ska vi kunna vara med och hjälpa till att styra fotbollsframtiden i Sverige inom tre-fyra år.

Möte med en legendar

När Hammarbys träningsdag på Årsta är slut drar vi vidare mot centrala Södermalm för att möta en av klubbens största legendarer. Vi har stämt träff med Kenneth ”Kenta” Ohlsson på Katarina Bangata, platsen där statyn av svensk fotbolls mest mytompsunna profil genom tiderna står. Statyn föreställer Lennart ”Nacka” Skoglund, legenden som växte upp på Katarina Bangata 42 alldeles runt hörnet. Bollgeniet ”Nacka” debuterade i Hammarbys a-lag som 16-åring och är en av klubbens mest populära spelare någonsin. Under 50-talet var han en av italienska ligans bästa spelare och efter 13 år i landet flyttade han hem till Stockholm och Hammarby. Samtidigt började Kenta Ohlsson att spela för a-laget och i debuten spelade han och ”Nacka” på varsin kant.
”Kenta” brukar besöka Nacka-statyn en gång per år. På julafton varje år brukar nämligen tusentals hammarbyare komma till statyn och hylla ”Nacka” Skoglund på hans födelsedag. Han föddes 24 december 1929 och dog 1975 i samma lägenhet som han växte upp i. Sedan julen 1975 har hyllandet av ”Nacka” blivit en tradition som aldrig dör ut.

– Jag har varit här de fyra senaste åren. Alla brukar samlas här på julafton klockan tolv för att hylla honom. Det är fint, säger Kenta Ohlsson.

Inside-Hammarby_-Kenta-Olsson_2

Kenta, som också kallas för Mr. Hammarby, har spelat flest matcher för Bajen genom tiderna (341) och har tillhört sin moderklubb hela livet. Han växte upp i Bagarmossen (tillsammans med yngre brorsan Billy som är klubbens främste målskytt genom tiderna) och började spela fotboll i Hammarbys ungdomslag när han var åtta år.

– Det bodde en granne till oss som hette Olle Nyström. Han var innerback i a-laget och han var även den första mc-polisen som fanns i Sverige. När han kom med den stora hojen och parkerade den utanför huset stod ju alla småungar där och hängde. Hans son var lika gammal som mig och vi lirade på gården mycket. När vi fick gå på derby när Olle spelade mot AIK på Råsunda var ju klubben redan klar för mig. Jag kommer inte ihåg vad de blev, men då fick jag jag min port till Hammarby.

Höjdpunkten under den nästan 20 år långa spelarkarriären i Hammarby är SM-finalerna 1982. Då avgjordes allsvenskan genom ett slutspel och i finalen som spelades både hemma och borta ställdes Hammarby mot IFK Göteborg. Bajen vann på Ullevi med 2–1, men i returmötet vände Blåvitt på finalen och vann med 3–1 på Söderstadion. Flera år tidigare hade Hammarby fått en stämpel och en myt om att vara ett lag som lockade publik genom att underhålla.

– Det gällde att vinna matcher, men vi gick ju mer ut och underhöll publiken med klacksparkar och tunnlar. I första hand var det inte så viktigt att vinna matcherna. Vi räknade hur många tunnlar man hade gjort efter matcherna istället. Då fick vi en gamäng-stämpel på oss som har hängt med under alla år. Vi hade ju mycket publik också, men inte alls som det är nu. Det tror jag beror på att den här stadsdelen har vuxit enormt de sista tio åren. Det är jättemycket folk som bor här på Söder.
Det har blivit en Södergrej att alla här ska vara hammarbyare och gå på matcher.

Hänger den stämpeln kvar fortfarande?

– Ja, men nu spelar de ju mycket effektivare fotboll. Men i derbyt såg ju vi en klackspark så det lever ju lite kvar. Sen hade ju vi en öppen kontakt och dialog med våra fans på ett helt annat vis. Vi hade kvarterskrogen Kvarnen som ligger borta på Söder där spelarna gick ner ibland och tog en öl med fansen. Vi var ganska nära dem så att det skapades någonting som har byggt upp det här.

Sedan ett år tillbaka är ”Kenta” pensionär efter att jobbat som idrottslärare på Gubbängsskolan och varit med om att starta upp Hammarby Akademi.

– Nu är min roll i Hammarby mer eller mindre bortkopplad i och med att jag inte är kvar. När jag gick i pension ringde de direkt och tänkte att de kunde använda mig i styrelsen eller något. Jag var uppe på ett styrelsemöte, men jag kände när jag gick därifrån att: ”Nu är det bra asså. Det räcker nu”. Jag har fan hållit på där sen jag var åtta år. Jag spelade till jag var 35. Sen kom jag tillbaka som tränare i fyra år för a-laget och sen startade jag akademin. Så det har varit någonting med den här klubben jämt tills jag gick i pension. Nu hjälper jag bara till ibland med småuppdrag, som sponsorgrejer inför match.

Legendaren går fortfarande på matcherna och kan på vissa sätt känna igen sig från sin egen tid som spelare.

– Vi brukar prata om Hammarby-ångest. Typexemplet är ju sista matchen ifjol. Om vi vinner går vi upp. Det är helt fullt och man ska bara hylla laget som går upp i allsvenskan. Då börjar de med att bränna en straffspark. Då hör man ju att det mullrar lite. Det blir 0–0 i halvtid och så börjar ångesten. Man kan verkligen känna den på läktaren. Fan, vi måste ju göra mål så vi går upp!
Och så sätter Kennedy den andra straffen. Då känner man att hela jävla ångesten bara försvinner och det blir världens stämning. Det där finns i varje match och jag känner den direkt. Det kunde jag känna på plan ibland också när vi underpresterade och hörde publiken.

Du kan känna igen det 30-40 år senare?

– Ja, vi hade en domare som var publiken. Då bytte vi inte om under läktaren på gamla Söderstadion. Vi bytte om i ett hus som låg bredvid klubbhuset 100 meter bort. Det enda vi gjorde i omklädningsrummet under läktaren på Söderstadion var att ta på oss matchtröjorna och gå ut. Så det betydde ju att när matchen var slut skulle vi gå hela vägen till klubbhuset. Och då gick man ju med fansen de där 100 meterna. Då fick man betyget. Jag visste precis vilka som skulle stå där och ropa. Då fick de ju skrika av sig lite också. Samtidigt var man ju kung ibland när man gick ner där och fick ryggdunkar. Men det är rätt fascinerande.

Kan du berätta ett roligt Nacka-minne?

– Vi hade en innerback som hette Björn Karlswärd som var med tre-fyra år i a-laget. Han var bra på huvudet och snabb, men han var inte så bra på att spela upp bollen. Då hade vi någon genomgång efter en match när Nacka sa: ”Jag vill ta upp en sak när det gäller Björn Karlswärd. Dina uppspel, varför slår du alltid ut bollarna på Wasa Rågi?”. Wasa hade en reklamskylt som satt utanför sidlinjen vid mittplan. Då blev det ju världens garv istället. Till och med Björn tyckte det var roligt. Vi hade nog roligare förr. Det tror jag.

Text Marcus Heed

Foto Peter Claesson

Läsarkommentarer