INSIDE HAJDUK SPLIT

Inside

Hajduk Split Juli 2013_PC_24Sveriges enda sportchef ute i Europa. MATCH hängde med Hajduk Split i en dag – och följde Jens T Andersson, snackade med Europas äldsta supporterklubb och försökte ta reda på varför fotbollen är annorlunda på Balkan

I ett stort rum med kritvita väggar finns ett skrivbord med två datorer, en anteckningstavla med veckans planering och ett stort bord med fyra stolar. Den 35-gradiga värmen pressar på utifrån, men luftkonditioneringen ger svalka. Det knackar på dörren. I dörröppningen står en man med ljusblå skjorta och gör tummen upp med ett litet leende. Sekunden senare pekar han mot den stora balkongen som ligger precis utanför, nu med ett allvarligare ansiktsuttryck.

– Nu är det grejer på gång, säger Jens T Andersson.

Jens går ut från rummet, men efter någon minut kommer han tillbaka och hämtar sin mobiltelefon som ligger på bordet. Utanför hörs röster på kroatiska och telefonen till sekreteraren som sitter i rummet bredvid ringer hela tiden. Tio minuter senare kommer Jens tillbaka in och berättar att en ny spelare är på väg att värvas till klubben. Mannen med den ljusblå skjortan visar sig vara klubbens president Marin Brbic. Vi befinner oss på sportchefens kontor på Poljud, Hajduk Splits hemmaarena och anläggning. Jens T Andersson har varit sportchef i Hajduk i en månad och just nu är det mitt i ett transferfönster. Efter tre år avgick han som sportchef i AIK och det dröjde bara två månader innan det ringde från Kroatien. Jens trodde först att det var någon som skämtade, men snart insåg han att samtalen med Hajduk Splits president var på allvar.

– När vi hade pratat några gånger mejlade presidenten ett 70-sidigt dokument som beskrev det sportsliga, ekonomiska och strukturen i klubben. Jäkligt mycket analyser och genomarbetat material om var klubben befann sig nu och om vilka beslut som har fattats för framtiden, säger Jens T Andersson och fortsätter:

– Klubbpresidenten ringde igen och då ville han höra vad jag tyckte om dokumentet och hur jag skulle kunna ta det ett steg framåt. Jag gav mina idéer om hur man skulle kunna ta det vidare. Sen ringde han upp mig igen och frågade om jag kunde tänka mig att åka ner och träffa hela styrelsen. Dagen därpå var jag nere och gjorde i stort sett samma dragning inför hela styrelsen. Om vad jag tyckte att klubben behövde göra och hur man ska säkerställa sig för framtiden. Efter det flög jag hem och då ringde de och började förhandla.

Några dagar senare fick Sverige sin enda sportchef ute i Europa. Jens blev klubbens förste utländske sportchef och den andre i hela Kroatiens historia. Efter förra säsongen bestämde Hajduk Split att göra något nytt och satsa på en utländsk sportchef. Bland alternativen fanns även en italienare och en tysk. Jens T Andersson var det tredje alternativet och förstavalet i Skandinavien. För att förbereda sig för mötet med styrelsen tog Jens hjälp av en gammal kollega och vän.

– Jag ville dra det så långt jag kunde för att se hur man stod sig som svensk. Och när man är här vill man göra det så bra som möjligt. Jag hade pratat med Micke Stahre en del om hans erfarenheter från Grekland. Han klev in i ett styrelserum med 15 rökande greker och skulle göra samma sak som jag. Det fanns ingen att ta referenser från eller någon att ringa. Alla andra som har gjort det här har gjort det i egenskap av tränare. Då har de kanske åkt och träffat sportchefen.

Varför tror du att Hajduk Split valde just dig?

– Jag vet faktiskt inte. Men Hajduk står lite inför samma resa som AIK gjorde 2010. Så jag tror också att det är känslan från deras håll att: ”Här är någon som har gjort en liknande resa förut”. En person som vet vad som kommer att krävas. Det tror jag var en del i deras beslut.

Annons

Jugoslaviens sista pokal

Presidenten följer med ut från kontoret och går genom korridoren där väggarna är fyllda med tavlor på gamla bilder och tidningsklipp från klassiska matcher. Nedanför trappan möts man av ett stort budskap som täcker hela väggen: ”Hajduk varar för evigt”. Inne i ett stort glasrum finns alla Hajduk Splits titlar i klubbens 102-åriga historia. Rummet är överfyllt med priser och alla ryms inte på hyllorna. På golvet står ligapokaler, cupbucklor och gåvor från 100-årsjubileet uppradade efter varandra.

– Det finns över 1500 troféer här inne, säger presidenten Marin Brbic.

– Och snart kommer det fler, fyller Jens T Andersson i medan han tittar på gamla foton och pokaler.

Vissa titlar är viktigare än andra och vid ingången lyfter guiden Duje Bilic upp pokalen som han är mest stolt över. Han räcker över en 18 kilo tung pokal och pratar engagerat om Hajduks historia.

– Det här är den allra sista pokalen som delades ut i forna Jugoslavien. Vi vann med 1–0 mot Röda Stjärnan i den jugoslaviska cupfinalen 1991.

Den egenfostrade storspelaren Alen Boksic avgjorde finalen och innan den kroatiska ligan startade 1992 var Hajduk Split ett av lagen som tillhörde Jugoslaviens ”Big Four”. Tillsammans med Röda Stjärnan (Serbien), Partizan Belgrad (Serbien) och Dinamo Zagreb (Kroatien) dominerade de fotbollen på Balkan under sex decennier.

Hajduk Split bildades i Prag 1911 av fyra studenter från Split. 1927 vann de sin första jugoslaviska ligatitel. När ligan upplöstes efter 69 år hade klubben vunnit nio ligaguld och nio cuptitlar. Sedan Kroatien öppnade sin egen liga har den dominerats av rivalerna Hajduk Split och Dinamo Zagreb. Under de första åren på 90-talet var Hajduk mest framgångsrika. Klubben vann tre av de fyra första ligatitlarna och 1995 spelade de kvartsfinal i Champions League mot Ajax, som vann turneringen. Sedan dess har klubben kämpat med stora ekonomiska problem och har hotats av konkurs flera gånger. På 2000-talet har klubben haft 28 olika tränare och efter 2005 har ligatitlarna uteblivit. Dinamo Zagreb har vunnit ligan åtta år i rad, men ett nytt hopp tändes för Hajduk i våras när klubben vann den kroatiska cupen med lagets nuvarande tränare Igor Tudor.

Hajduk Split ägs till 56 procent av staden och kan jämföras med en medlemsägd klubb från Sverige. I den kroatiska ligan finns det även privatägda klubbar som Dinamo Zagreb och RNK Split, som gör stora värvningar och betalar högre löner.

– Men det här är fortfarande folkets klubb. Sen jag kom har det pratats och skrivits mycket om att det finns privata investerare som vill köpa klubben av staden. Vi får se vad som händer nu. För mig är det långt ifrån otänkbart sett till vad jag har läst hittills. Det kan nog bli så förutsatt att folket går med på det. Det har varit tydligt att supportrarna inte kommer att släppa klubben till vem som helst, säger Jens T Andersson.

Ägaren tar ju på sig ett rätt stort ansvar…

– Ja, så är det. Men det är också en del av Hajduk för mig. Det är engagemanget. Det är folkets lag. Det är till stora delar Kroatiens lag. De säger att ungefär 80 procent av utlandskroaterna har Hajduk som sitt lag. Det är väldigt starkt förankrat i folket, vilket jag också märker av här när jag går ut på stan. Folk är väldigt engagerade.

Från flygplatsen och in till staden sitter det klubbmärken överallt. Hur reagerade du när du såg allt detta?

– Det gjorde nog att jag redan på väg till första mötet med styrelsen insåg att det här är något som är väldigt stort för staden. Den känslan var ju helt rätt. Att Split är väldigt mycket förknippat med Hajduk och vice versa. Fotbollslaget kanske är det som folket bryr sig allra mest om här i staden. Det är ju jättepositivt med engagemanget, uppslutningen och intresset. Men med det kommer ju också svårigheterna. Det är ganska likt AIK på många sätt, fast Hajduk engagerar en större del av det här landet. Kroatien har ju bara hälften så många invånare som Sverige (4,5 miljoner), men de har en historia av att producera extremt bra spelare.

Redan under Jens första månad i Hajduk blev en presskonferens före premiären mot Zadar uppmärksammad av svenska journalister. Under en längre period anser sig klubben ha blivit illa och respektlöst behandlad i kroatisk media. Hajduk Splits personal uttalar sig därför bara på egna presskonferenser som läggs upp på klubbens hemsida. Allt för att medierna i Kroatien inte ska kunna sprida lögner och vrida på citat.

– Jag talade om för journalisterna att jag inte ansåg att de respekterade klubben och folket som jobbar inom klubben. Det har ingenting med mig att göra, men de hade under en veckas period skrivit saker om tränaren och vissa spelare som jag reagerade på, säger Jens T Andersson.

Har du infört systemet med presskonferenser?

– Nej, så var det när jag kom. Och det finns ju såklart en anledning till att de har egna presskonferenser. Jag tror att det är bra. För det du säger, det är det som rapporteras. Från den här presskonferensen kunde de inte skriva något annat än det jag sa.

Kände du att klubben stod bakom dig när du pratade?

– Ja, det gjorde jag och det var också min egen uppfattning. Sen är det säkert så att om man tittar på den presskonferensen hemma i Sverige så undrar man nog: ”Vad är det här? Hur tänkte han här?”. Det har jag full förståelse för, men för att förstå måste man veta vad som hade hänt här före presskonferensen. Man måste ha hela bilden.

Vet du vad som skrevs i Sverige efter den där presskonferensen?

– Nej, men jag fått en del sms av mina gamla kollegor som har berättat att det är några svenska journalister som har reagerat på det.

Att du läxar upp de kroatiska journalisterna direkt liksom…

– Precis, och det är säkert förvånande för journalister i Sverige eftersom jag absolut inte hade den framtoningen hemma. Men här upplevde jag att situationen krävde det och det fanns flera anledningar till det.

Att vara sportchef i ett nytt land innebär kulturskillnader. När folk i klubben pratar om Jens nämns han som ”Direktore”. Hierarkin är den tydligaste skillnaden mellan Sverige och Kroatien, tycker Jens.

När han sitter på sitt kontor behöver han inte hämta kaffe eller vatten. Det ska någon annan göra. Samma sak när han möter en person i dörröppningen. Jens ska alltid gå igenom först istället för att hålla upp dörren för den andra personen. Även kontakten med spelarna är annorlunda. När Jens säger hej till spelarna på morgonen hälsar de tillbaka, men direkt efteråt tittar de oftast ner i marken och går förbi.

– Det är en svår omställning. Men jag måste anpassa mig direkt. Om jag inte använder det utrymmet som jag har nu så blir det väldigt svårt att ta tillbaka den respekten i ett senare läge. Detta är normalt här nere och det är bara för mig som det har känts annorlunda.

Har du märkt av några andra skillnader förutom hierarkin?

– Jag hade inte tänkt på det själv, men en dansk sportchef var på besök här förra veckan och sa: ”I Skandinavien småsnackar och skämtar spelarna på uppvärmningen. Sen börjar träningen efter det”. Här är de tysta så fort de kliver ut på fotbollsplanen. Det är ganska tydlig struktur i det de gör. De är fullt fokuserade på vad de ska göra. Det finns inget annat.

Hade du kunnat införa samma tystnad på AIK:s träningsplan?

– Jag tror att det är jättesvårt att översätta saker. Olika saker fungerar i olika kulturer. Det är inte säkert att AIK hade mått bra av att bedriva verksamheten på det sättet. Jag tror att man mår bra av att göra det på ett sätt utifrån den bakgrund spelarna har. Du skulle kunna ägna dig en hel livstid åt att försöka lära Martin Mutumba att vara tyst under uppvärmningen. Om du vill välja det kriget. Den rätta vägen där är att låta honom vara som han är inom ramen vad som är bra för laget. Det finns svenska spelare som skulle komma hit och känna sig obekväma i det här sättet. Så jag förstår verkligen… Vi skickar ju ganska många spelare från Sverige utomlands som ungdomsproffs och proffs, men många kommer tillbaka igen och har inte lyckats etablera sig i utländska ligor. Idag har jag större förståelse för svårigheterna att sticka utomlands som spelare än jag hade innan jag kom hit.Hajduk Split Juli 2013_PC_34

Jens uppdrag

Kroatiska ligan är rankad som den 22:a bästa i Europa, precis före Sverige. Jens T Andersson fick en bra start. I supercupen spelade de oavgjort mot Dinamo Zagreb, men förlorade på straffar. I ligapremiären vann Hajduk borta mot Zadar med 5–1.

– Precis som många klubbar har man alltid förväntningar inför en ny säsong. Utifrån det läget som klubben är i nu så kommer vi spela med ett ungt lag. Vi kommer att använda oss av de unga spelarna som vi ser kan bidra med sportsliga resultat på planen, men som också är potentiella försäljningar framöver. Vi kommer att välja en yngre spelare framför spelare som har spelat i många år i klubben och inte har varit intressanta för andra klubbar att köpa. Det kan man tycka är ganska logiskt, men här har det inte alltid varit det. När vi spelade mot Dinamo i supercupen hade vi den tredje yngsta startelvan någonsin i klubbens historia.

I verksamheten finns det tre områden som Jens vill förbättra för att Hajduk ska växa starkare för varje år. Det första är akademin. Hajduk har en tradition av att fostra bra fotbollsspelare, men på senare år har flera talanger från området kring Split flyttat till Zagreb. Det andra området är a-laget. Hur ska förutsättningarna bli så bra som möjligt utan att man investerar för mycket pengar? Det tredje och sista området handlar om scoutingen och vad klubben ska ha för policy vid rekrytering av nya spelare.

– För mig är scoutingen helt avgörande för en sportchef. Plockar du in rätt spelare så kommer du att få snurr på både sportsliga resultat och försäljningar. Inflödet är egentligen nyckeln till allt. Men sen är det ju så att jag är sportchef i ett land där jag inte kan språket. Det gör att jag nästan inte jobbar med administration här och därför frigörs en hel del tid. Jag kunde uppleva många gånger att det begränsade mig i Sverige. Om du gjorde en spelaraffär så skulle affären också administreras. Att göra en spelare spelklar och sånt är ganska mycket jobb. Min personliga uppfattning är att sådant arbete dränker många sportchefer i Sverige på ett sätt som inte utvecklar fotbollen. Skulle svenska sportchefer kunna koncentrera sig på verksamheten och ha folk som administrerar åt dem så skulle de göra ett bättre jobb. De förutsättningarna har jag här eftersom jag inte har något val. Jag kan säga ”god dag” och ”tack”, men det är svårt att skriva kontrakt på kroatiska.

Vad har du hunnit göra under din första månad som sportchef här?

– Vi har lånat ut tre spelare och sålt en spelare till Lazio. Ingen spelare in än och det har att göra med att jag redan från början sa: ”Ska jag ta in någon spelare hit så ska jag ha sett spelaren”. Jag åkte med laget till Slovenien för att lära mig spelarna, vårt sätt att spela och vad det är som saknas. Jag måste skaffa mig den typen av referenser innan jag kan ta hit spelare. Nu håller jag på med ett par spelare in. Men om det blir verklighet och när vet jag inte riktigt än. Det hade säkert varit lättare att blidka omgivningen genom att värva in två spelare det första man gjorde, men jag försöker att undvika det. Det är viktigare att träffa rätt än att träffa snabbt.

Vilka egenskaper söker du hos en potentiell värvning?

– Just nu är det ingen hemlighet att vi söker efter offensiva spelare. Vi spelar 4–3–3 och behöver nog fylla på med ett par offensiva spelare. Det har slagit mig hittills att de har en teknik här nere som är fantastisk. Jag menar inte att de är duktiga på att dribbla, utan det handlar om passning och mottagning i hög fart. Och i hög fart även när de är väldigt trötta. Många gånger hanterar de bollen på ett fascinerande sätt. Det är nog den största skillnaden jag kan se så här långt jämfört med Sverige. Just passnings- och mottagningstekniken i hög fart och när de är trötta, det måste eventuella nyförvärv kunna hantera. Jag tror även att vi skulle må bra av en lite längre forward än vad vi har i truppen idag.

Det skulle dröja till tre dagar före transferfönstrets stängning innan Jens gjorde sin första värvning: Den 25-årige vänsteryttern Haris Bukva från Österrikiska klubben Sturm Graz.

Vad är ditt uppdrag?

– Få klubben att vinna och tjäna mer pengar. Svårare än så är det inte, haha.

Hur ska du göra det då?

– För en sportchef handlar det om både sportsliga och ekonomiska resultat. Om man börjar med det sportsliga så behöver vi ha rätt tränare, rätt team och rätt spelartrupp. När jag åkte ner hade jag ingen aning. Men snabbt insåg jag att jag är helt övertygad om att vi har rätt tränare och tränarteam. Väldigt seriöst och väldigt likt arbetssättet hemma i Sverige. Spelartruppen är jätteung. Det är ju jättekul på många sätt, för om man får till det finns det en jävla potential i laget, säger Jens och fortsätter:

– Ekonomiskt finns det två sätt att tjäna pengar på i fotbollen. Det ena är spelarförsäljningar. Värva billigt och sälja dyrt. Det andra är att spela i Europacuperna. Det är de två sätten som finns. Nu har vi satt den ena hörnstenen eftersom vi har valt att spela med unga spelare som kommer att vara attraktiva för andra klubbar. Det andra är att vi också ska kvala till Europa League. Sen är det mycket kvar innan man är framme vid att pengarna ramlar in. Vi måste ta oss till ett gruppspel i Europa League och sedan måste vi spela de här unga spelarna och helst göra sportsliga resultat med laget. Då är det lättare att visa upp spelarna. Sen måste vi sälja dem för att få pengar in på kontot. Det tar sin tid. Man kan inte hoppa över något steg. Det finns inga quick fix – att klubben tar en sportchef från Sverige och tre veckor senare har man hur mycket pengar som helst på kontot.

Var det den utmaningen som fick dig att komma hit?

– Ja, när jag slutade i AIK så sa jag att jag inte kommer att jobba som sportchef igen. Jag talade 100 procent sanning, och jag tror inte ens att jag hade tagit ett sportchefsjobb om jag hade fått frågan från ett annat skandinaviskt land. Jag kände att jag var ganska färdig med jobbet. Men det är klart att när du får frågan att åka ner till södra Europa och göra något som ingen annan svensk har gjort förut dessutom, då blev utmaningen för stor för att stanna kvar hemma. Men det handlar inte bara om fotboll. Det handlar också om att resa, flytta utan familjen till ett annat land, till en annan kultur och hantera den. Och dessutom att göra resultat i ditt arbete. Totalt sett var det liksom: ”Jag måste testa”.

Var det viktigt för din karriär att AIK kvalificerade sig för Europa League förra året?

– Det tror jag. Man kan aldrig veta, men om du spöar CSKA Moskva på bortaplan med 2–0 så ger det ett visst eko ute i fotbolls-Europa. Just den matchen kommer sannolikt att hjälpa Andreas Alm i framtiden också som tränare. Jag tror att det ger fördelar. Man är på lottningar med de stora europeiska klubbarna och finns med på de stora scenerna. Det hjälpte säkert till för mig, men hur mycket har jag ingen aning om.

Vad är Hajduks uttalade målsättning?

– Vad det handlar om nu är att försöka vända en trend som har varit ganska tydligt nedåtgående. Den började man vända lite förra året. Men nu vill man vidare uppåt. Sportsligt är det så idag i kroatisk fotboll att Dinamo Zagreb vinner. Sen slåss vi, Rijeka, RNK Split och något lag till om andraplatsen. Men för mig vore det fantastiskt om vi skulle spela gruppspel i Europa.Hajduk Split Juli 2013_PC_38

Kroatiens gyllene generation

Idag är dagen före kvalet till Europa League. Hajduk Split ska möta makedonska Turnovo i den andra kvalomgången. Italienska Uefa-delegater är på plats för att inspektera planen och på kvällen ska Jens T Andersson på middag med representanter från Uefa. Planen är torr och sliten. Dagen innan har det varit House-konsert på Poljud och ett tiotal arbetar för att göra planen spelduglig. Matchen kommer att spelas inför tomma läktare eftersom Torcida (klubbens supportrar) använde pyroteknik i samband med förra årets kvalmatch mot Inter. För att gottgöra det har klubbens supportrar anordnat en plats där alla kan betala för att se matchen på storbild. Alla intäkter skänker de till klubben. Det är osäkert om Hajduk ska träna på Poljud, men i sista stund beslutas att träningen kommer att genomföras på matcharenan. Inne i katakomberna vandrar spelare ut och in från tränarrummet. Ljudet ekar från korridorerna och spelarna går runt och skämtar. Träningen har ju inte börjat ännu. En av dem är Lovre Kalinic. Den 201 centimeter långe målvakten som väntas bli Kroatiens nästa landslagsmålvakt. Tränaren Igor Tudor visar dvd-filmer inne i sitt tränarrum. När han är klar med den första gruppen hämtar han in en annan. Han dunkar alla spelare på axeln innan han går in i taktikrummet och stänger dörren. Igor Tudor är själv född och uppvuxen i Split. Han är fostrad i Hajduks akademi och sedan i våras har han varit tränare för klubben. Den forna mittbacken avslutade karriärren när han var 30 år på grund av skador. Han gjorde nio år som utlandsproffs i Juventus och det är också därifrån han har hämtat inspiration till sin egen tränarroll. Kopplingarna till Italien är fortfarande tydliga. Under samtalet sitter han och plockar med två mobiltelefoner. Han lägger den ena ovanpå den andra och sedan byter han plats på dem. En kroatisk och en italiensk.

– Enligt mig har Italien de bästa coacherna i världen. Den taktiska nivån i Italien är mer avancerad än i andra länder och jag hade turen att tränas av stora tränare som Fabio Capello, Marcello Lippi och Carlo Ancelotti. Det är grabbar som har vunnit många titlar. Jag utvecklade många saker och har lärt mig mycket av dem. I Italien är de mästare på att försvara. De vet hur man organiserar en stark defensiv. Men under de senaste åren har de också utvecklat anfallsspelet. De ändrar filosofin. Fotboll är inte bara försvarsspel. De tänker också på att anfalla. Nu är Spanien nummer ett, men om några år kommer Italien att vara på samma nivå.

Igor Tudor var också en del av Kroatiens bästa landslag genom tiderna. Laget från 1998 var det första som representerade Kroatien i VM. De slog ut Tyskland med 3–0 i kvartsfinalen och i bronsmatchen vann de över Holland med 2–1. Tudor var bara 20 år och gjorde ett par inhopp i turneringen.

– Det var en generation med Zvonimir Boban, Alen Boksic och Davor Suker. Många fantastiska spelare som var i samma ålder. Alla är födda 1968 eller 1969. Jag och många andra tror att det blir väldigt svårt att upprepa en sådan generation spelare. Det är nästan otroligt att sju åtta stycken spelade för de tre fyra bästa klubbarna i världen. Det är förmodligen vårt bästa lag någonsin. Vissa pratar om att vi har ett bra lag nu och att de kommer att bli bättre än 98-laget, men det kommer inte att hända.

Vad tycker du om den kroatiska fotbollen idag?

– Kroatien har mycket talang i sitt spel, men vi har inte så många spelare. Det är ett litet land. Det är stor skillnad på den kroatiska ligan och det kroatiska landslaget. Ligan är inte bra för att alla de bästa unga spelarna sticker till andra länder som Italien, Tyskland och England. 18- och 19-åringarna spelar tio matcher och sen har de stuckit till Italien. Det är problemet med ligan. Men samtidigt spelar de unga spelarna i bättre ligor där de utvecklas snabbare. Det är bra för vårt landslag. Därför är vi alltid bland de tio bästa landslagen, säger Igor Tudor.

I december förra året blev Tudor manager för u17-laget i Hajduks akademi, men i våras tog han steget upp och blev tränare för a-laget. Hajduk slutade fyra i ligan och vann den kroatiska cupen. Den första titeln på tre år.

– För mig är det toppen av tränarkarriären att vara coach i min egen stad. Att träna en klubb som du har varit i från början är en stor sak, men också ett stort ansvar. Det är inte lätt. Det är en liten stad och alla vet vem du är. Alla vill tjata på dig och ibland kan det vara svårt, men samtidigt är det väldigt motiverande. Om du gör bra ifrån dig kan du bli en stjärna. Till och med en gud. Det finns mycket fans i stan och våra supportrar är världsberömda. Det är fantastiskt för laget. Det är inte ofta man ser sådan fanatisk passion på andra ställen.

Hajduk Split Juli 2013_PC_44

Balkans bollunder

Fotbollen på Balkan är speciell. Passionen för fotbollen är större än i många andra länder. Folket pratar fotboll dygnet runt och spontanfotbollen är stor i alla åldrar. På varje ledig yta kan det finnas en fotbollsplan. Formen spelar ingen roll. Ibland kan det vara en trekantig konstgräsplan med väggar runt omkring, ibland en betongarena mitt i stan. Kroatiens tradition av att fostra storspelare verkar aldrig aldrig ut. I den senaste landslagstruppen fanns nio spelare från Europas fyra bästa ligor och i samma trupp fanns det sex spelare som fostrats i Hajduk Split.

Jens T Andersson:

– Det är någonting i den här regionen. Jag vet inte om det är genetiskt eller kulturmässigt. När jag går på stranden från där jag bor kan jag se sex-, sju- och åttaåringar dyka från klipporna. Jag ser dem göra det med en fulländad kroppsuppfattning. Det är helt fascinerande. De springer ut från klipporna med perfekt avstamp och det är liksom så vackert när de dyker ner i vattnet. Då börjar man fundera. Jag har två barn hemma som är sju och elva år, som också håller på med idrott. Men den kroppskontrollen har de inte och ändå har de sysslat med idrott sen de började gå. Här nere är det något som jag inte riktigt kan sätta ord på än, men jag är otroligt fascinerad över det.

Jens har själv hunnit uppleva spontanfotbollen i Kroatien. När han är ute och går på kvällarna märker han att fotbollsplanerna är fulla med människor.

– Det finns planer som ofta är instängslade med höga staket så att bollen kan studsa hur som helst. Fem-mot-fem-planer och när man är ute vid elvatiden på kvällen är det fullt på de här planerna. Men då är det vuxna i 40- och 50-årsåldern som spelar. För dem är det fullt normalt. Det skulle man aldrig se hemma i Sverige. På sin höjd kan man hitta ett studentgäng på en gräsplätt – men då dricker de öl samtidigt.

Varför tror du att fotbollen är så speciell här?

– Jag har inte svaret på frågan, men jag kan konstatera att fotbollen är större här än hemma. Den har en centralare plats i samhället, vilket gör att människorna på stan här är mer engagerade och pratar fotboll. Det är klart att när Andreas Alm går i Stockholm så tittar folk och känner igen honom, men inte mer än så. Här kommer de fram och vill prata med en. Det kan hända Andreas Alm i Stockholm också, men då har de andra oftast druckit innan de törs gå fram. Fotbollen har en större roll här och jag såg lite av samma fenomen när jag reste i Afrika. Där är det också fotboll överallt. Där trycker de ner ett par grenar i sanden och kör. Här på Balkan har fotbollen också varit väldigt tillgänglig, trots svåra tider med krig och ekonomiska problem.

– Sen tror jag också att det handlar väldigt mycket om drivkrafter. Titta på Stockholm idag till exempel. Jag tror att det kommer fram fler spelare från förorterna än från de finare områdena. Här nere är drivkraften väldigt stor att bli fotbollsproffs. Det är ett sätt, precis som i Afrika, att kunna komma iväg och säkra sin framtid. Lite av den känslan får jag här också. Att fotbollen är vägen till framgång. När du är 14 år i Sverige och känner att du inte är bäst så sadlar du om och utbildar dig till ingenjör istället. Det är mer begränsade möjligheter här och fotbollen blir en viktig väg till framgång.

För Igor Tudor, som själv är kroat, är svaret inte svårare än att det handlar om gener.

– För ett land som bara har 4,5 miljoner invånare så har vi mycket talang. Det är genetiskt i Kroatien. Jag vet inte varför, men i Brasilien är det också mycket talang för fotboll. Varför där? För att det är genetiskt och det är samma sak här.

Passionen för fotbollen i Balkan har gjort att Hajduk Split är en av de mest framgångsrika akademierna i Europa. En undersökning som CIES (Internationellt centrum för idrottsstudier) gjorde i mars visar att Hajduk Split är tredje bäst i Europa på att utveckla talanger. Hajduk hade då fostrat 55 spelare i Europas 31 bästa ligor. Bättre än Barcelona och bara sämre än Ajax och Partizan Belgrad. Hajduk har fostrat spelare som Alen Boksic, Robert Jarni, Igor Stimac, Slaven Bilic, Darijo Srna och Nikica Jelavic. I dagens trupp kommer nästan alla spelare från Kroatien och över hälften är fostrade i den egna akademin. Men på senare år har akademin tappat sin position som Kroatiens starkaste. Talangfulla spelare har försvunnit längre in i landet. Flera av dem har gjort succé hos rivalen Dinamo Zagreb och senare sålts vidare ut i Europa. En av dem är Real Madrids Luka Modric som flyttade från den kroatiska kusten när han var 16 år. En av Jens T Anderssons uppgifter är att ta tillbaka området som en gång tillhörde Hajduk Split till hundra procent. Till sin hjälp har han anställt en ny akademichef som kommer från området Dalmatien och har jobbat för det kroatiska förbundet.

– Jag tror att varje klubb måste hitta sin egen grej. Hajduks grej för mig är att utveckla spelarna i den här regionen. Men det finns spelare från den här regionen som har hamnat i Dinamo också. Det är inte alls bra givetvis. Nu ska vi ta tillbaka området och fortsätta att försörja Hajduk med spelare från den här regionen. Vad är det som gör att den här delen av Kroatien producerar så extremt mycket spelare? Det vet jag inte än, men jag hoppas att jag hinner ta reda på det. För det är otroligt spännande. Detta måste fortsätta att vara Hajduks grej. Sen kommer vi säkert att krydda med spelare utifrån för att det tror jag att man måste göra för att komma upp i nivå.

Målvakten Lovre Kalinic är en av spelarna i dagens trupp som är fostrad i Hajduks ungdomsakademi. 23-åringen blev förstemålvakt förra säsongen och i framtiden drömmer han om att spela i Juventus – samma klubb där idolen Gianluigi Buffon spelar.

– Jag har varit här i hela mitt liv. Jag har spelat i Hajduk sedan jag var liten och alla som kommer härifrån älskar Hajduk. Det är mer än en klubb. Det är en stor sak för alla som bor här. Det är kärlek över allt annat. Man är uppfostrad till att älska Hajduk och så är det generellt i hela Split. Den här klubben har över 100 år av historia och jag är stolt över att vara en del av det, säger Kalinic och ler samtidigt som han blickar ut över arenan.

Igor Tudor påpekar att det numera också finns ett problem med dagens akademi. Han har själv spelat i den, men när han var ungdomstränare i klubben under två år upptäckte han en ny mentalitet hos barnens föräldrar som han tycker måste förändras.

– Världen förändras. Det största problemet idag är spelarnas föräldrar. De är för ambitiösa. De tror att deras barn ska lösa deras ekonomiska problem och lägger stor press på dem. Jag tycker att alla föräldrar borde utbildas i att ändra sin inställning till de unga spelarna. Det bästa är om föräldrarna lämnar barnen i fred och stannar vid sidan av. Spelarna måste utvecklas själva i sin egen takt utan att pressas av föräldrarna.

Europas äldsta supporterklubb

Träningen på Poljud inför kvalet till Europa League är slut. Med 30 minuter kvar av träningen måste alla journalister (utom vi) lämna arenan. Då samlas spelarna mitt på planen och några minuter senare börjar laget att träna på hemliga frisparks- och hörnvarianter. Fyra spelare bildar mur utanför straffområdet och de offensiva spelarna börjar träna på en variant som liknar Tomas Brolins mål i VM 1994 när han får bollen bakom muren och skjuter mot bortre krysset. Hajduk nöter in varianterna i sju minuter och efter det är matchförberedelserna slut. Direkt efter träningen anländer motståndarna Turnovo med sin buss för att köra sitt pass inför matchen imorgon. Både spelare och ledare i det makedonska laget tar fram sina mobiltelefoner och tar kort på arenan.

– Till och med i Makedonien håller de på Hajduk, säger presschefen Ante Bilic och skrattar. Hajduk är en av de mest populär klubbarna i Europa och mest populär i forna Jugoslavien.

Supportrarna är en av sakerna som Hajduk Split är mest känt för. ”Torcida” bildades 1950 och är Europas äldsta supporterklubb. De har 11 000 medlemmar. På gatorna i Split är väggarna fulla med målningar av klubbmärken och stora texter där det står ”TORCIDA SPLIT”. Men målningarna tvättas aldrig bort. Istället funkar det som ett hinder för att andra inte ska klottra på väggarna. Anledningen är enkel: Det är heligt och ingen klottrar över Hajduk. För 19:e året i rad arrangerar supporterklubben Torcida Cup, Kroatiens största futsal-cup med 144 lag och som spelas under sex veckor. Efter träningen på Poljud kliver vi in i en stor, vit Range Rover som tillhör Mario Carevic. Han är född i Split och var lagkapten för klubben innan han stack utomlands 2004. De senaste åren har han spelat i Belgien och just nu är han på besök hos sin gamla klubb.

– Jag brukar kolla matcherna på internet. Jag har spelat för klubben i 18 år, min vän. Det är min första och sista kärlek. Hajduk är en väldigt speciell klubb.

Mario kör oss till betongarenan mitt i stan där Torcida Cup spelas, och mitt i trafiken åker en taxichaufför upp bredvid, tutar, vevar ner rutan och skriker: ”EX-CAPTAIN”. Mario skrattar och kör vidare. Betongarenan ligger inklämd mitt i ett bostadsområde och har plats för över 5 000 åskådare. På varje kortsida står ett handbollsmål och mittcirkeln täcks av ett stort Hajduk-märke. Dagen innan var Edin Dzeko på besök och fyllde arenan. Idag fortsätter slutspelet med cirka 1 000 personer på läktarna. Torcidas sekreterare Petar Vidovic njuter vid sidan av planen och berättar att klubben är på uppgång igen. Under de nio senaste åren har han gått på alla hemmamatcher och på 70 procent av bortamatcherna.

– Det blir bättre för varje år. Förut har det varit katastrof. Vi har kämpat mot ledningen i Hajduk under fem år, men nu är vi nöjda. Förra året räddade vi klubben, säger Petar.

För ett år sedan var Hajduk nära att gå i konkurs på grund av skulder på nära 30 miljoner kronor. Staden gav inte klubben någon kreditgaranti, och det resulterade i att Hajduk inte kunde ta några lån. Tusentals fans protesterade utanför stadshuset och efter några dagar fick de ett ja. Klubben fick garantin och kunde låna pengar. Klubben levde vidare.

– För tre veckor sedan kom några amerikaner och ville köpa Hajduk för ett löjligt bud. Jag kunde inte sova på fem nätter. När jag skulle sova tittade jag bara upp i taket. Hajduk är min klubb. Torcida vill inte att någon kille ska slänga in pengar i fem år och sedan lämna det. Det är inte min klubb. Jag gillar Andersson. Hajduk behöver honom. Jag ser på hans uppträdande att han är en professionell och seriös kille som vill jobba. Det kämpar vi för och det är jag nöjd med. Varje dag går klubben mer och mer uppåt.

Mitt i samtalet urartar en slutspelsmatch på arenan. I matchens sista sekund gör det ena laget mål och går vidare i turneringen. Det andra laget blir arga, sliter av sig sina tröjor och jagar domarna på planen. Slagsmål bryter ut vid avbytarbänkarna, men det avbryts snabbt när Torcidas funktionärer springer in och särar på lagen. Vissa i publiken är lika arga medan andra bara skrattar åt saken.
Natten närmar sig och turneringen är slut för idag. Imorgon spelar Hajduk kvalmatch till Europa League inför tomma läktare. Då byts betongarenan ut mot storbilds-tv och fansen tar uppehåll från Torcida Cup. Hajduk vinner matchen men i nästa kvalrunda kommer de att åka ut mot Georgiens ligatvåa Dila Gori. Några dagar efter kvalmatchen mot makedonerna kommer alla supportrar att gå till Poljud för att se hemmapremiären mot Rijeka.

– Ni måste kolla när vi möter Dinamo Zagreb. Jag tror att ni har hört talas om det, men det är något speciellt som man måste se. Det är finansiella problem nu, men klubben förtjänar att spela i Europa och på en högre nivå. Nu är det inte bra. Jag hoppas att er svenske vän kommer att ändra på det, säger lagkaptenen Mario Carevic och åker iväg med sin vita Range Rover.Hajduk Split Juli 2013_PC_42

Text Marcus Heed
Foto Peter Claesson

Annons

Läsarkommentarer