INTERVJU: MARIJA BANUSIC

xSlider

Banusic_4Från att vara hämmad av ryktet som bråkstake och ”bad girl” – till att bli bärande i Linköpings guldlag och startspelare i VM-kvalet. Marija Banusic, 22, är tvåfotad som få. Och hon siktar på att bli världsmästare.

Noll–noll i Kvarnsveden, en söndag sent i oktober. Det låter inte som fest. Men det blev det, så fort domaren blåste av. För Marija Banusic dröjde det någon sekund extra att förstå. Var det verkligen slutsignalen hon hade hört? Klockan stod bara på 90.09 och hon hade väntat sig två minuters tillägg.

– Jag stod stilla tills jag såg alla andra springa i en grupp. SM-guld, liksom. Man hade pratat så mycket om att detta var målet i Linköping och nu hade vi uppnått det. Det var väldigt svårt att förstå.

Banusic var sist in i den studsande, skrikande, roterande ringen av leende LFC-spelare. Sedan kom tårarna. Det var när hon satt i omklädningsrummet och mötte Johanna Rasmussens blick. De hade tidigare varit lagkamrater i Kristianstad. Nu hade de precis vunnit sitt första SM-guld tillsammans i nya klubben Linköping.

– När jag såg andra gråta insåg jag att det här betyder väldigt mycket. Tankarna tog mig tillbaka till åren när jag var liten på Stenhagens IP, och till motgångarna jag har haft i karriären. Man började förstå mer när man tänkte på de grejerna. Att det är vägen hit som är det viktigaste. Johanna vet så väl vad jag har gått igenom, och när jag såg henne kunde jag inte hålla tillbaka. Tårarna bara forsade. Det var fantastiskt att vinna SM-guldet. Jag är sjukt stolt över laget, och min väg dit gjorde det så mycket ljuvare.

TUSENTALS TIMMAR ENSAMTRÄNING

I Stenhagen i Uppsalas västra utkanter skulle tjejer inte spela fotboll. Marija Banusic var åtta år och struntade i det. Hon upptäckte hur kul hon hade med en boll och hur snabbt hon lärde sig. Det fanns inga flicklag i stadsdelen som Marija beskriver som ”utsatt”. Hon var den enda tjejen i sin ålder som spelade fotboll.

– Jag tränade med pappa och med min storebrorsa, men oftast ensam. Ibland spelade jag med killar som hade accepterat mig trots att jag var tjej, berättar hon.

Men tusentals träningstimmar skötte hon helt på egen hand. Hon detaljstuderade Ronaldinho och Messi och nötte in finter och trick som hon hade sett dem göra. Hon sköt frisparkar. Skott efter skott – med högerfoten, med vänsterfoten.

– Om jag hade bestämt mig för att sätta bollen rakt i krysset höll jag på tills jag lyckades med det. Det kunde ta en hel dag. Jag gjorde den tidsprioriteringen eftersom fotboll var mitt liv.

Banusic_2

Det blev långa ensamträningar på Stenhagens IP.

– På lördagar och söndagar höll jag ofta på från tolv till sex på kvällen. På vardagarna gick jag dit direkt efter skolan och var kvar tills mamma ropade hem mig. Det var bollen och jag. Timmarna liksom bara försvann. Det var panik ibland när mobilen dog och jag glömde bort tiden. Då blev jag till slut upphämtad och fick skäll, haha.

HÄMMAD AV DÅLIGT RYKTE

Förra vintern gjorde Marija Banusic ett val som hon kallar ”det bästa” hon har gjort. Hon var bara 21 år men hade redan spelat elitfotboll i fyra klubbar på fem år: Sirius, Kristianstad, Chelsea och Eskilstuna. Nu beslutade hon sig för att flytta till regerande svenska mästarklubben.

– När jag skrev på för Linköping var det mycket på grund av Martin Sjögren. För mig var han den bästa tränaren i Sverige.

Några veckor senare blev Sjögren förbundskapten i Norge.

– När han lämnade var det som en käftsmäll. Men då kom Kim Björkegren, och han har varit väldigt viktig för mig. Han har sett vem jag är som person och accepterat det. Alla är olika och olika är bra, som Svenska fotbollförbundets slogan säger. Men just det där har jag inte känt av med andra tränare i andra klubbar. Kim har gett mig förtroende och utrymme att vara mig själv på planen som ingen annan tränare har gjort förut. Och alla spelare i LFC tog emot mig väldigt bra och välkomnade mig på ett sätt jag inte har upplevt förut, säger Marija Banusic.

Hon berättar att hon har känt sig hämmad i sina tidigare lag.

– Det har tydligen gått ett rykte om mig sedan jag var yngre. Att jag skulle vara arrogant, kaxig, bråkstake. En ”bad girl”, du vet. Tyvärr var det många som bestämde sig för att tro på det. Detta hämmade mig. Jag fick liksom aldrig chansen att visa vem jag egentligen är. Men i Linköping har de från början sett vem jag verkligen är och accepterat mig direkt. Det gjorde att jag kunde slappna av och spela fotboll.

DEN PERFEKTA FRISPARKEN

Marija Banusic gjorde elva mål och tre assist i årets allsvenska enligt den officiella statistiken (men enligt hennes eget sätt att räkna har hon spelat fram till fem mål). Hon gör mål på nick och med båda fötterna. Ibland driver hon bollen med höger fot, ibland med vänster. När hon skjuter frisparkar väljer hon fot efter läge. Och hon gör mål med båda. Mot Örebro i augusti fick LFC frispark 25 meter från mål till höger. De skulle som vanligt ställa upp två skyttar vid bollen – trodde Marija Banusic.

– Jag var redo att skjuta med högern, för veckorna före hade jag tränat på att skruva runt muren på utsidan. Jag var beredd på att Jonna Andersson, som är hundra procent vänsterfotad, skulle ställa sig för att kunna skjuta med vänstern. Men så sa hon ”ta den du!”. Då flyttade jag mig och sköt med vänstern istället för att det egentligen var bättre läge för den foten.

Banusic_1

Tre stegs ansats – och en smekning upp i första krysset.

– Det målet betydde mycket för mig. Jag har alltid fått höra: ”Marija, du behöver verkligen inte sätta frisparken rakt i krysset. Sikta bara på att komma över muren och bort från målvakten!” Okej, då kan det ju bli mål, men det blir inte den där perfekta Ronaldinho- eller Pirlo-frisparken som jag eftersträvar, säger hon och fortsätter:

– Målet mot Örebro förde mig tillbaka till tiden på Stenhagen. Och varje gång en tränare säger till mig att inte försöka pricka krysset vill jag bara försöka göra det ännu mer…

STARK HÖGER, KÄNSLIG VÄNSTER

Hur har du kunnat bli så tekniskt skicklig med båda fötterna?

– När jag var åtta-nio år var jag ofta ute och tränade med pappa. Då sa han ofta: ”Idag ska vi bara träna med vänsterfoten” eller ”idag ska vi bara träna med högerfoten”. Det var väldigt bra att från början lära sig använda båda fötterna. Man ser ibland på tv hur en högerfotad anfallare kommer i ett läge där det egentligen är läge för vänsteravslut. Då vrider han upp hela kroppen och visar så tydligt var han ska slå den. För mig är det alltför förutsägbart. Jag insåg ganska tidigt att det är en stor fördel för mig om motståndarna inte vet ifall jag ska använda högern eller vänstern.

Vet du någon annan spelare som är lika tvåfotad som du själv?

– Nej, jag skulle inte säga det. Men det finns säkert någon på herrsidan.

Vem då?

– Eh… hehe. Nä, jag har inget svar på den frågan.

Pedro Rodríguez i Chelsea (tidigare Barcelona) är väldigt bra med båda fötterna…

– Jo, han är ganska tvåfotad. Men jag kan inte riktigt se honom ta en frispark med vänsterfoten!

Vilken fot är du bäst med?

– Med högern har jag styrka och väldigt mycket skruv. Med vänstern har jag mer känsla. Styrka och känsla – det är två saker man behöver som kreativ spelare.

Du har sagt att du är kreativ även utanför fotbollen. Hur yttrar det sig?

– Jag blir väldigt stimulerad av att rita, måla, skriva, läsa, fotografera och filma. Det är kreativitet i vardagen. Mycket av vem man är utanför fotbollsplanen speglar en på planen. För mig handlar det mycket om att vara oförutsägbar. När jag är hemma kommer jag ofta spontant på något att göra fastän jag egentligen hade planerat något annat. Det är likadant på planen. Man kan aldrig i förväg bestämma exakt vad man ska göra, förutom de taktiska aspekterna av spelet.

Med Ronaldinho som den stora förebilden är artistnamnet Maredinho inte så långsökt. Det var Marija Banusics pappa som hittade på namnet när han ropade det spontant under en match. Maredinho fick fäste. Numera har hon det officiellt som ett andra förnamn. Och under hennes tid i Chelsea stod det Maredinho på tröjryggen.

JOBBAR FÖR INTEGRATION

Efter att själv ha vuxit upp i en Uppsalastadsdel där det helt saknades flickfotboll arbetar Marija Banusic på olika sätt för att unga tjejer i liknande situation ska få hålla på med organiserad fotboll. Hon är med i priskommittén för Sverige United – en stiftelse som delar ut bidrag och stipendier till eldsjälar och föreningar som jobbar för ökad mångfald och integration med fotbollen som verktyg.

Och två gånger i veckan är hon faddertränare för laget Bollihop. Det är ett gäng tjejer i olika åldrar med utländsk bakgrund som bor i Linköpingsstadsdelen Berga.

– Där är det ungefär som i Stenhagen. Flera av tjejerna som jag tränar kan knappt prata svenska, men inget ska inte hindra dem från att få spela fotboll. Och det är inte bara jag som inspirerar dem. Det ger också mig inspiration att se deras gemenskap och glädje, och att känna att jag kan vara med och förändra saker.

Under Pia Sundhages tid som förbundskapten gjorde Marija Banusic totalt fyra landskamper 2014 och 2015 men var aldrig med i tävlingsmatcher. Inför EM-slutspelet i somras var hon aktuell, men Linköpings succéforward hamnade utanför truppen för att hon inte ville spela yttermittfältare. I augusti tog Peter Gerhardsson över som förbundskapten. Då startade en ny landslagskarriär för Banusic.

Du och Gerhardsson pratade med varandra innan han tog ut sin första trupp. Vad var de viktigaste sakerna han sa till dig?

– Precis som alla andra har jag en egen uppfattning om vem jag är som spelare och vad jag kan bidra mest med. När han pratade om mina kvaliteter sa han nästan precis samma saker som jag själv tycker. Då kände jag motivationen, att kunna göra det jag är bäst på. Förut har det varit mer att man ska passa in i en sorts mall, och då blir det inte att alla spelare gör det som de är bäst på. Alla spelare är unika och det är så viktigt att man får fram de egenskaperna. Peter Gerhardsson är en fantastisk tränare och vet hur han ska fördela rollerna.

Du var med i startelvan i höstens båda VM-kvalmatcher. Hur var det att äntligen få debutera på riktigt i regnet i Kroatien?

– När vi fick startelvan dagen innan tänkte jag typ: ”Shit, jag klarade det!”. Jag kände att jag fick tillbaka det jag hade bevisat. Självklart är det tuff konkurrens och man vet att man aldrig har en säker plats. Det var min första match i landslaget på nästan tre år och det kändes bra. Jag känner en tacksamhet för platsen och för att Peter ser det som jag själv ser, men som andra inte såg.

NAMNBYTE TILL MAREDINHO IP?

Efter SM-guldet med Linköping och den återvunna landslagsplatsen har hon fått många meddelanden från personer som minns hennes envisa tränande som barn.

– De skriver ”Jag minns när jag såg dig på IP. Du var ensam och du tränade på dina frisparkar.” Det är ofta som man bara lever i nuet och fokuserar på nästa träning, nästa match. Det är lätt att glömma bort var allt började. När jag får sådana sms blir jag påmind om hur mycket tid jag har lagt ner. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg det. Inte för att bli bekväm och tro att man har lärt sig allt, utan för att hela tiden vilja fortsätta utvecklas, säger Marija Banusic och fortsätter:

– Stenhagens IP blev som ett andra hem för mig. En del brukar skämta om att den ska byta namn till Maredinho IP. Men först måste jag nog vinna ett VM-guld.

Banusic_3

Marija Banusic har sett stora mål framför sig ända sedan hon var liten och ensam lärde sig fotbollsteknik, timme efter timme.

– Jag insåg tidigt att jag hade något speciellt med bollen vid mina fötter. Jag kände att om jag fortsätter utvecklas kan jag bli hur bra som helst. Jag vill bli den där toppspelaren, och det är motiverande att känna att jag har en bit kvar. Men att nå slutmålet tror jag blir helt surrealistiskt, och jag jobbar på tills den dagen kommer.

SIKTAR PÅ VM-GULD

Vad tänker du konkret på som det ”surrealistiska slutmålet”?

– Att bli den bästa spelare jag någonsin kan bli och hjälpa mitt land att vinna det största. Och det största är ju ett VM-guld.

Det är 33 år sedan landslaget tog sin senaste och enda titel (EM-guldet 1984). Kan den landslagstrupp ni har nu utvecklas till att bli bäst i världen?

– Absolut. Men ett VM-guld kommer inte över en natt. Det kommer naturligtvis att ta tid. Vi är fortfarande ett nytt lag med en ny förbundskapten. Alla måste lära känna varandra till hundra procent. Men det är väldigt motiverande att allt redan känns så bra – dialogerna vi har, mötena, träningarna och matcherna vi har spelat. Och det här är ändå bara början. Man vet ju inte hur långt det kan gå, men det känns som att det kan gå hela vägen.

Kan det bli guld redan i Frankrike-VM 2019?

– Svårt att säga nu. Men oavsett om det blir nästa VM eller ett VM efter det, så tror jag att det kommer att hända.

Text: Jakob Lundberg


23 som Michael Jordan

Marija Banusic har alltid haft tior som förebilder – framförallt förre brassestjärnan Ronaldinho. Hon spelade tidigare i tröja nummer tio. Men i Linköping har hon 23. ”Tian var upptagen. Jag valde 23. Min pappa Davor var basketproffs i gamla jugoslaviska ligan och vi har tittat mycket tillsammans på Michael Jordan, som ju hade 23. Och han var ju verkligen tvåhänt i spelet. Det kommer jag på nu, så där finns ytterligare en koppling till mig”, säger Banusic. I höstens VM-kvalmatcher hade hon nummer åtta på ryggen. ”Men det är ju Lotta Schelins nummer och ska vara det.

Läsarkommentarer