Superavslutaren Kujovic

Stjärnan

150525 Norrköpings Emir Kujovic under fotbollsmatchen i Allsvenskan mellan GIF Sundsvall och IFK Norrköping den 25 maj 2015 i Sundsvall. Foto: Nils Jakobsson / BILDBYRÅN / kod NJ / 74108

Från skadad till succéman. Nu ska pappa Kujovic, 27, föra ”Peking” mot prispallen.

I grå mjukisbyxor och en blåvit sweatshirt strosar han runt i frukostmatsalen på Nya Parken i Norrköping. Emir Kujovic är den största profilen i ett lag som spurtar mot guld och har gjort flest mål i allsvenskan. I dag är det hans och Gentrit Citakus tur att plocka undan disken efter alla spelare och ledare.

– Vi turas om. Men det känns som att jag gjorde det ganska nyligen. Jag måste snacka med vår fystränare. Det är han som har hand om det här. Det här är inte okej, haha, säger Kujovic och bjuder på ett brett leende innan han sjunker ner i soffan i ett av matsalens hörn.

Han kom till Norrköping för två år sedan efter två utlandsår i Turkiet. Aldrig tidigare har ”Kujo”, som nu leder allsvenska skytteligan, gjort så många mål som under den här säsongen. Men varför har det lossnat först vid 27 års ålder – och inte tidigare?

– Det beror mycket på mina skador. Förra sommaren blev jag äntligen skadefri. Det var skadorna som gjorde att jag valde att flytta hem från Turkiet, säger han och fortsätter att berätta om tiden där:

– Utomlands måste man fungera på egen hand. Många spelare kommer från olika delar av världen och tänker nästan enbart på sig själva. Det finns till och med spelare som nästan vill skada andra för att själva lyckas. En sak som var bra var att jag hade med mig min fru dit. Det var en stor fördel.

Efter två säsonger i Kayserispor bytte Kujovic till Elazigspor för att få mer speltid.

– Det var mest politik bakom att jag inte fick spela i Kayserispor. Jag var tillräckligt bra. Men jag gick till en mindre klubb som såg mig som en startspelare. Men oturligt nog blev jag skadad direkt. Det var frustrerande, men det var inte så att jag gick in i väggen eller mådde psykiskt dåligt. Jag försökte lära mig av situationen. Man måste tackla med- och motgångar på rätt sätt.

”Janne litade på mig”

Anledningen till att han då flyttade hem till Sverige för spel i IFK Norrköping var solklar.

– Jag hade ingen anknytning till Norrköping över huvud taget. Jag hade aldrig varit i staden, förutom när jag spelade match mot IFK några gånger med Halmstad. Att jag flyttade hit berodde nästan till 100 procent på att Janne Anderson var här, och vår relation. Det var en stor fördel för båda parterna. Jag visste vem han var, hur han var som tränare och framför allt som person. Han visste lika mycket om mig. Det var ett säkert kort, säger Kujovic och fortsätter:

– Men från början var det nog lite frustration från oss båda. Det tog ganska lång tid för mig att komma i gång. Jag kom hit sommaren 2013 och under den hösten presterade jag inte ens hälften av vad jag kunde. Sedan kom den nya säsongen, förra året, och då kändes det bra på försäsongen. Sedan kom ytterligare en skada. Men jag kände förståelse från hans sida. Jag fick ta mig tid att bli frisk. Han litade på mig.

Mognat av att bli pappa

I år har 27-åringen öst in mål i allsvenskan och är en stor del i att Norrköping ligger i topp. Men hur agerar en så seriös fotbollspelare utanför planen? Är det fotboll, fotboll, fotboll där också, eller släpper han sporten helt?

– Jag försöker släppa allt så mycket som möjligt. När jag kommer hem från träningar och matcher försöker jag umgås med min fru och min son så mycket som möjligt. Han är ganska liten, har inte ens fyllt ett år. Och jag tycker det är roligt att umgås med honom. Man befinner sig i en bubbla på planen och en annan bubbla där hemma. När jag är med min son så är det bara han som gäller. Jag gillar den känslan och vill passa på så mycket jag kan när han är liten. Jag blir mer laddad på så sätt. Att ha det bra socialt utanför är ingen garanti för att det ska gå bra på planen, men för mig är det viktigt. Jag kommer hit, tar på mig grejerna och ser det som ett jobb. Här ska jag prestera till hundra procent, och jag älskar så klart att spela fotboll – det är hur roligt som helst. Men att vara professionell i olika situationer är en nyckel.

Hur har du förändrats av att bli pappa? 

– Jag har mognat väldigt mycket. Man måste hela tiden ta ansvar för en annan människa, och alla grejer som föräldraskapet innebär. Jag sätter bebisen före allt annat, till och med före mig själv.

Byter du blöjor? 

– Jag gör det också, haha, men inte lika mycket som min fru. Hon är expert inom det området. Otroligt duktig.

”Att buffla är inte min grej”

Varför har det gått så bra för Norrköping i år? 

– Det har gått bra för att vi har en bra hjälptränare som heter Mathias, fast han har inte betalat mig mina pengar, säger Kujovic, samtidigt som assisterande tränaren Mathias Florén går förbi.

Båda skrattar.

– Till att börja med spelar vi riktigt bra och fin fotboll. Att man spelar fint betyder kanske inte alltid att det blir tre poäng. Men vårt sätt att spela passar in på exakt alla spelare i truppen. Alla drar åt samma håll. Vi vann en del matcher i rad i början och byggde på så sätt upp ett självförtroende. Sedan, efter det, märkte vi att många lag fick otrolig respekt för oss. Ofta fokuserar de mer på att stoppa oss än att spela sitt eget spel.

Försöker motståndarna provocera dig på något sätt?

– Jag kan inte komma på någon match där det har varit mycket trash-talk, men det är nog mycket för att jag själv inte är den typen. Det känns som att jag inte fungerar i den rollen. Men mittbackarna försöker ibland trycka till mig hårdare än vad jag har känt tidigare. Jag försöker att inte ge dem chansen. Att buffla är inte min grej, även om jag kan göra det också. Fokus ligger på att låta fötterna tala.

Emirs drömläge

Ett typiskt Kujovic-mål finns inte. Under året har han gjort mål med högern, vänstern och huvudet. Drömmål har blandats med ”skitmål”. Men han har ett favoritavslut.

– Det är när jag är till vänster utanför straffområdet, får en boll från höger och placerar den i bortre, jag har gjort några sådana mål i år. Mot AIK, Häcken och Halmstad. Jag gillar det avslutet, det är riktigt skönt. Och jag känner mig bekväm där, säger han medan han ställer sig upp och demonstrerar.

Det behöver han egentligen inte göra. För när tempospelet drar igång senare på träningen smäller han till direkt, exakt från den positionen.

– Men ska jag vara ärlig så kan ett riktigt fult mål vara skönare ibland. Du har inte gjort någon jätteprestation, du har inte snurrat upp några gubbar och dragit den rätt upp i krysset – utan du har varit på rätt plats och snubblat in den, säger han och skrattar.

Hur har du tränat upp ditt målskytte genom åren? 

– Egentligen har jag gjort mål hela tiden. Kanske inte lika många som i år, men jag har alltid varit en målskytt. Jag känner att jag har bra avslutningsteknik, kan avsluta på olika sätt, med båda fötterna, med huvudet. Men det jag känner att jag är bäst på är att läsa olika situationer, jag befinner mig ofta på rätt plats. Där känner jag mig riktigt giftig. Jag vet på ett ungefär var en boll ska dimpa ner. Det är klart att jag ibland chansar, men det är skönt att ha den där känslan.

Du är på väg att vinna Svenska Guldskon – priset för Sveriges bästa målgörare – hur skönt hade det varit?

– Det hade varit riktigt roligt. Men i sådana fall ser jag det som en bonus. Jag vill hjälpa Norrköping. Allt annat är en bonus.

Vad måste ni göra för att ta guld? 

– Vi måste göra det vi har gjort hittills. Vi måste kolla på hur vi har spelat under säsongen, och vad som har gjort att vi har kommit dit vi är i dag. Men jag tror att det krävs att vi höjer oss ytterligare ett steg. Det krävs något alldeles extra för att ta guld.

Text Sebastian Laneby

 

Läsarkommentarer