”Vänskapen är större här”

Nyheter

bergdalens3Bergdalens IK kämpar på i skuggan av Borås-bjässen.

Klubbhuset är rött och har vita knutar. På det kalla golvet står bruna och blå stolar utplacerade runt flera långbord. Skåpet intill en av väggarna är fullt med pokaler och medaljer. Den andra väggen har smyckats med vimplar.

Ute har de första höstlöven spridit ut sig och klistrat sig fast på den blöta asfaltsstigen som tar oss till den elljusupplysta konstgräsplanen. Vi är i Borås. Men inte hos Elfsborg.

I skuggan av tätortens dominant kämpar kvartersklubben Bergdalens IK på hemma på Björkängsvallen. Klubben bildades 1956 och om några dagar fyller den 60 år.

Annons

Nu för tiden är föreningen mest uppmärksammad för sitt damlag i division 1. Herrlaget lades ner för ett år sedan.

– Engagemang och energi är det som gäller nu. Det är ni som bestämmer!

Thomas Andersson är ledare och peppar sina spelare under uppvärmningen runt mittcirkeln. P16-laget består av spelare som bor i området, går i skola här i kvarteret och är födda -99, -00 och -01. Just nu är det den äldsta killkullen i föreningen.

”Vänskapen större här”

– Det är synd att det inte finns något a-lag för oss. Efter många års slit och en berg-och-dalbana mellan fyran och femman var vi tvungna att lägga ner det förra året. Det gick inte. Men förhoppningen är att få ihop ett seniorlag med våra grabbar, säger Thomas.

Det ser spelaren Adam Björkman fram emot.

– Absolut. Det ska bli kul. En utmaning.

Melvin Andersson fyller i:

– Det ska bli roligt att få testa på att spela mot bättre motstånd. Att utvecklas. Jag tror att allt kommer att bli svårare.

Att gruppens och hela klubbens sammanhållning är stark skriver de båda spelarna och ledaren under på. Thomas Andersson menar att den är bättre här än hos Borås-bjässen Elfsborg.

– Verkligen! Jag har själv spelat i Elfsborg och vet hur det är. Där vill man gärna göra ett mål själv. Man kör hela tiden på för att man vill sitt eget bästa. Det är alltid någon som står vid sidan av och kollar på. ”Gör jag det här så blir jag uppflyttad” typ.

Adam Björkman har också spelat i den gula tröjan.

– Jag skulle nog säga att vänskapen är större här. Alla är välkomna, men de flesta bor här runtomkring. I Elfsborg kommer spelarna från olika håll, och det är större press där, säger han.

Vad har du för drömmar med fotbollen nu, Adam?

– Jag spelar mest för att det är kul. Att ha något att göra. Det är kul att träffa polarna.

Lagkamraten Melvin spelar också för att det är roligt. Men ser inte Bergdalen som sin sista destination.

– Jag vill lyckas.

Vad är att lyckas för dig?

– Att spela i ett bättre lag. Jag vill bli proffs.

Elfsborg?

– Kanske det. Men helst vill jag utomlands.

bergdalens4

Antagonisten Brämhult

P16-laget tränar tre gånger i veckan. På helgerna spelar de i en ungdomsserie för 00:or och ligger fyra. Bland de som för närvarande befinner sig i samma tabellskikt finns Brämhult, Kinna, Skene och Bollebygd. Det råder ingen tvekan om vilket motstånd som är roligast att möta.

– Brämhult, svarar de båda spelarna i kör och konstaterar att det ”kan hända lite vad som helst i de matcherna”.

På ena halvan av planen står två mål uppställda. Från ett mål slås en passning upp till en medspelare på mitten, som på en touch levererar tillbaka bollen till en lagkamrat. Sedan börjar laget som har bollen anfalla i ett numerärt fyra mot tre-överläge. Efter avslutat anfall gäller det att så snabbt som möjligt ta sig hem och försvara sig. Hög hastighet är det viktigaste.

– Full fart! Ställ om! Hem! ropas ut med jämna mellanrum.

Himlen är svart. Temperaturen sjunker och träningen lider mot sitt slut. Det gör också serien och året. Snart väntar inomhussäsongen där Mariedal cup, som är en inomhusturnering som pågår dygnet runt i en rad olika hallar runt om i Borås, är den stora snackisen.

Stämningsmässigt verkar det inte vara någon skillnad på att åka iväg på träningsläger till Spanien, som laget gjorde tidigare i år, eller att spela en inomhusturnering på hemmaplan.

Adam:

– Det spelar ingen roll vad vi gör. Det är som att vara på en kompisresa hela tiden.

Text Sebastian Laneby
Foto Mikael Markai

 

 

Läsarkommentarer