ZECIRA MUSOVIC

Nyheter

damallsvenskan_1024x664
Hon skippade hopprepet och är nu den sista utposten i ett lag fullt med världsstjärnor.
Zecira Musovic, 18, brinner för människor. Och vill vinna allt.

Året är 1992. Ševal och Izeta Mušović flyr, tillsammans med sina tre barn, det jugoslaviska kriget och ytterst mödosamma förhållanden i Prijepolje, Serbien, nära den bosniska gränsen. Destinationen blir Sverige, Dalarna och Borlänge. Fyra år senare föds Zećira Mušovic. Nu vaktar hon målet för Sveriges bästa klubb. Föräldrarna och syskonen, framför allt storebrodern Huso, tidigare fotbollsspelare för Helsingborgs u-lag och Högaborg, är en stor del i medvinden. Det hörs hur tacksam Zećira är över sin familj.

– Mina föräldrar har inte haft det lika lätt som jag. De flydde från kriget för att deras barn skulle få en bra framtid. Mamma och pappa tog med sig mina två äldre systrar och min storebror. Jag är den enda som kom efter kriget. Min storebror är mitt livs största idol – jag härmar honom med allt. Det var också han som ledde in mig på fotbollen.

När Zećira var fem år flyttade hon tillsammans med familjen ner till Skåne och Helsingborg.
Utanför Nanny Palmqvistskolan i Skånes näst största stad kunde man då hitta en tjej bland killarna, när en boll var i rullning på skolgården.

– Fotboll var en ”killsport”. När jag var mindre gillade jag att umgås med killarna. Tjejerna skulle hålla sig till att hoppa hopprep och byta kort med varandra. Det var inte riktigt min grej. Jag var inte den där typiska ”hoppa-hopprepstjejen”. Det var sport som gällde, säger Zećira till match.

En skolturnering där hon enligt egen utsago var ”helt okej” mynnade sedermera ut i en träning med det lokala laget Stattena. Och på den vägen är det. Positionen mellan stolparna har dock inte alltid varit självklar.

– Vår målvakt blev sjuk en match. Då ställde jag mig och gjorde det ganska bra. Framför allt tyckte jag att det var kul. När hon kom tillbaka så peppade jag henne att fortsätta spela ute, för hon var duktig som utespelare – så att jag skulle kunna stå kvar i målet. Det var några år då jag tänkte ”Fan, jag vill spela ute, jag vill göra mål”, men jag lyckades hålla mig kvar i målet.

Det är du glad för i dag?

– Haha. Ja, det kan man säga.

Hitta ett eget varumärke

Bra psyke är en viktig ingrediens i det idealiska målvaktsreceptet. Det är något som hon jobbat mycket med under de senaste åren.

– Maxi Lopez (lagpsykologen) har hjälpt mig extremt mycket. Ena dagen är man hjälte. Andra dagen är man skit. Det gäller att klara de bitarna. För något år sedan kunde jag bryta ner mig rejält efter ett billigt insläppt mål. Jag jobbar stenhårt på det och nu är det bara: ”Det är inte så mycket att göra, ingen är perfekt”.

Det finns en del människor som påstår att målvakter är lite ”konstiga”. På vilket sätt är du konstig?

– Vi snackade faktiskt om det här på vägen hem efter första matchen mot Örebro. Då sa mina lagkamrater: ”Målvakter är alltid så konstiga – men du är inte konstig.” Vi får väl hoppas att de är ärliga mot mig, haha. Men du har ju rätt, att bara ställa sig i mål, det är ju konstigt redan där.

Hur är det egentligen att vara så ung och samtidigt vara den sista utposten i Sveriges bästa lag – du måste ha rätt mycket press på dig, ändå?

– Det känns väldigt bra. Man vet att man har ett lag som kan rädda upp en om man inte skulle lyckas rädda det själv. Släpper man in ett mål mot all förmodan så gör Marta två, liksom. Det är en helt annan sak att stå i Rosengård än att stå i lag som är lägre placerade i serien. Det är väl pressen jag sätter på mig själv som jag tänker på. Jag vill göra bra ifrån mig och hålla nollan. Pressen utifrån tänker jag inte på alls.

Du umgås med världsstjärnor varje dag – tänker du på det?

– Visst har man tänkt att ”shit, jag umgås med Marta, som i sin tur umgås med Ronaldo”. Det är sjukt när man börja spinna sina tankar kring det. Men det är inget jag tänker på ofta.

Det blir din vardag till slut?

– Ja, lite kaxigt kanske men det är ju så.

Hon går tredje året på gymnasiet och spelar fotboll på den allra högsta nivån. I skolan har hon näst intill liknande mål som i fotbollen: att bli bäst.

– Skolan har alltid varit viktig för mig. Ska fotbollen kunna gå bra, måste skolan gå bra och vice versa. Med tanke på hur damfotbollen är i dag så kan man inte leva på enbart fotbollen, tyvärr. Även om det går framåt. Kommer det en skada måste man ha en ”Plan B”, och därför är skolan viktigt för mig.

Vad behövs göras för att damfotbollen ska bli starkare då?

– Det går ju framåt helt klart, vi får se vart vi är någonstans om några år. Jag tycker det är viktigt att hitta ett eget varumärke, att inte ständigt efterlikna herrfotbollen, utan att acceptera att damfotbollen är lite mindre just nu, men att vi jobbar stenhårt på vårt sätt för att sporten ska bli större.

Stormålvakt på väg

Under fjolårssäsongen var hon ”bästa kompis med bänken”. Men hon påpekar att säsongen var nyttig och lärorik – som en förberedelse inför vad som skulle komma i år. I f19-lanslaget som gick vidare till EM i Israel i juli är hon en viktig spelare och kapten. En roll som hon trivs med.

– Jag är en person som gillar att ta ansvar, med eller utan bindel. Det är klart att det är väldigt stort att få bära bindeln, att stå och sjunga nationalsången, att gå ut först i ledet. Det är skitstort verkligen.

Vinst mot Italien senast och nu ska ni spela EM i sommar. Kan du beskriva känslorna när det blev klart?

– Fantastiskt. Det kändes som att typ 50 kilo lyftes bort från axlarna. Det var en sådan lättnad. Jätte-jättekul att gå vidare med det laget.

Hur ser du på mästerskapet som väntar?

– Lagen som är kvalificerade är toppnationer helt klart, Tyskland, Frankrike, Spanien och sådana länder. Det blir tufft, men vi har ett väldigt bra lag. Får vi bara till det så tror jag att vi kan gå långt.

Trots sin ringa ålder har hon även spelat matcher i turneringen som alla fotbollsspelare drömmer om, Champions League.

– Otroligt stort. Jag vet inte riktigt om jag fattar det själv. Det är ju på absolut toppnivå. Det är de matcherna man drömmer om, och de matcherna man tränar för dag ut och dag in. En dröm som har gått i uppfyllelse, verkligen.

Sverige har haft det tufft med att få fram toppmålvakter den senaste tiden – är det du som är nästa stormålvakt?

– Det hoppas jag verkligen. Jag ska göra allt för att nå mina egna mål. Förhoppningsvis är en stormålvakt på väg.

När man är liten brukar man säga ”det här vill jag bli när jag blir stor”. Vad vill du stoltsera med att du har åstadkommit när du lägger skorna på hyllan?

– Jag är en riktig vinnarskalle. Jag vill vinna allt – mästerskapen med landslaget, Champions League, SM- guld… Det har jag ju vunnit, men det är väl att lägga till några såna haha… Jag vinner gärna allt.

Finns det något land eller någon klubb som du drömmer lite extra om?

– Nej. Jag drömmer om att damallsvenskan ska bli ännu starkare och att folk ska drömma om att komma hit. Drömmen är att få vara en avgörande spelare i Rosengård.

Du nämnde tidigare att skolan är viktig för dig. Har du några planer vid sidan av fotbollen?

– Först och främst vill jag plugga på universitet, och skaffa mig en bra grundutbildning. Sedan är drömmen att kunna styra sin egen verksamhet. Att vara egenföretagare och att kunna leda människor till något bra.

Vad är det för typ av företag du tänker dig?

– Svår fråga, men jag vill absolut jobba med människor. Att utveckla människor. Något som jag har fastnat för är människor som är funktionsnedsatta. De har det inte lika bra ställt som vi som föddes utan hinder. Jag brinner verkligen starkt för det, det betyder jättemycket för mig. Och får mig verkligen att tänka till.

Text Sebastian Laneby

Läsarkommentarer